Fråga:
Vad är en personlighetsstörning? Vilka olika personlighetsstörningar finns det?
Svar:
Personligheten är en samling känslor, tankar, beteenden och interaktionsmönster hos en individ, som är konstanta över tid och situationer.
Individer med en personlighetsstörning har vissa tanke- och beteendemönster som tydligt skiljer sig från majoriteten av befolkningen. Dessa skillnader visar sig tydligt i personens perception, tankar, känslor och relationer till andra. Mönstren är långvariga och svåra att förändra och synliggörs i olika situationer. De leder till att de tolkar situationer på ett annat sätt än andra människor.
Det är viktigt att ha i åtanke att det inte finns några tydliga gränser mellan socialt accepterade och socialt avvikande skillnader. Beroende på kulturella värderingar kan samma beteende betraktas som normalt, som extremt eller som en störning.
Därför är det extra viktigt att skilja på en personlighetsstil och en personlighetsstörning.
Till varje personlighetsstörning hör en personlighetsstil som utgör det "extrema" värdet på en skala för det som betraktas som normala mänskliga egenskaper.
Personlighetstil | Personlighetsstörning |
---|---|
noggrann, flitig |
(OBS: Tvångsmässig personlighetsstörning är inte detsamma som tvångssyndrom, OCD), |
ambitiös, självsäker | narcissistisk |
uttrycksfull, känslosam | histrionisk |
alert, misstänksam | paranoid |
oberäknelig, spontan | borderline |
hängiven, lojal | beroende |
oberoende, hemlighetsfull, vaksam, ensam | schizoid |
självkritisk, försiktig | ängslig, undvikande |
mycket föraningar, känslig | schizotyp |
äventyrslysten, risktagande | antisocial |
Det rör sig bara om en personlighetsstörning om egenskaperna och beteendet orsakar skada eller lidande för personen, eller om de leder till att omgivningen blir lidande på grund av symptomen (t ex. antisocialt beteende eller lagöverträdelser). En person som trots sin säregna eller iögonfallande personlighetsstil är socialt stabil och inte lider av sitt beteende har inte en personlighetsstörning (förutsatt att inte heller omgivningen blir lidande).
För att standardisera beskrivningen och tolkningen av mentala störningar har klassifikationssystem skapats.
I dagsläget finns det två etablerade klassifikationssystem för mentala störningar: Den internationella klassifikationen över sjukdomar (ICD-10) publicerad av Världshälsoorganisationen (WHO) och amerikanska psykiatriska samfundets (APA) klassifikationssystem, Diagnostisk och statistisk manual över mentala sjukdomar (DSV-IV).
(För mer information se "Mentala störningar och klassifikationen över mentala störningar" (ICD-10, DSV-IV)
ICD-10 och DSV-IV skiljer mellan följande personlighetsstörningar (PS):
Beskrivning: | ICD-10: | DSM-IV: |
---|---|---|
Misstänksam, tror att andra människor behandlar dig orättfärdigt, insisterar på egna rättigheter. |
|
|
Starkt ointresse för sociala förbindelser och känslouttryck, bryr sig inte om andras känslouttryck. |
|
|
Känner obehag inför förhållanden med andra människor, låg förmåga till nära förhållanden till andra människor. |
||
Hävdar sina egna behov utan hänsyn till andra. Förödmjukar och skadar andra människor. Inga skuldkänslor, inget samvete. |
|
|
Instabil, impulsiv,explosiv, hänsynslös, växlar snabbt mellan glad och ledsen. |
|
|
Överdrivna känsloutbrott, extremt behov av att vara i centrum. |
|
|
Har svårt att göra sitt jobb på grund av överdrivna krav på perfektionism. (Inte samma sak som OCD, Obessive Compulsive Disorder). |
|
(Anmärkning: Tvångsmässig PS är inte detsamma som OCD) |
Rädd för att bli bedömd av andra, blyg, förlägen, undviker kontakter med andra människor, ovillig att binda sig i en relation. |
|
|
Kan inte fatta beslut själv. Rädd för att bli övergiven, sätter andras behov före sina egna. |
|
|
Överdriven självhävdelse, överdriver sin egen förmåga och sina egna framgångar. |
|
För personer som har en personlighetsstörning verkar deras (olämpliga) beteende fullt normalt och passande. Känslan av att lida eller att inte fungera är oftast diffus och oklar.
Detta gör terapin svårare eftersom dessa patienter inte är motiverade att ändra på sig utan försöker undvika förändring. De är inställda på att stabilisera sin situation och motsätter sig därför terapeutens ansträngningar.
De flesta patienter söker inte terapi för sin personlighetsstörning utan gör det på grund av andra problem (exv. depression). Ofta är det en släkting som får personen att söka terapi eftersom personlighetsstörningen gör att det är svårt att leva med personen i fråga.
En annan sak som försvårar terapiarbetet är att patienten med personlighetsstörning har problem med sina interpersonella (mellanmänskliga) relationer. Detta kan också leda till problem i relationen mellan patienten och terapeuten.
Därför är det mycket viktigt för en patient med en personlighetsstörning att utveckla en motivation och aktivt sträva efter att förändras. Terapin som är aktuell för patienten med en personlighetsstörning är tudelad: psykofarmakologisk behandling (medicinering) och psykoterapi.
Det finns inte någon generell medicinsk behandling för personlighetsstörningar utan olika störningar kan behandlas med olika mediciner.
Exempel:
Selektiva serotoninåterupptagningshämmare (SSRI-preparat) (till exempel Citalopram, Paroxetin, Sertralin, Fontex, Prozac) mer info mot:
Atypiska antipsykotika (till exempel Quetiapin) mot:
Kramplösande/Antiepileptika (till exempel Lithium, Carbamazepin, Valproat) mot:
Benzodiazepiner (till exempel Lorazepam, Diazepam) mot: mer
Två viktiga (men inte de enda) typer av terapi för personlighetsstörningar är:
Syftet med terapi för en personlighetsstörning är inte att fullständigt bota patienten, eftersom det varken är möjligt eller eftersträvansvärt. I själva verket är syftet med psykoterapi att på sikt kompensera för olikheterna, så att patienten mår bättre och blir bättre socialt anpassad. Det handlar om att arbeta med tanke- och beteendemönster som är skadliga för patienten och hans/hennes omgivning.
Mer information
Mera svar på frågor om psykologi och psykisk hälsa: Web4Health.