Att inse att man är homosexuell, att acceptera och sen berätta om detta för sin omgivning är ofta en lång process, som kallas att komma ut. Hur lång tid det tar är högst individuellt. En del håller sin homosexualitet hemlig hela livet. Detta är mycket beroende på både generation och kultur. Det är fler människor som lever som öppet homosexuella idag än det var för bara tio år sedan. I en del samhällen är det mer accepterat att vara homosexuell än i andra. Hur processen än ser ut, är det en möjlighet att tänka över sitt liv och hur man vill att det ska se ut. De flesta beskriver det som en positiv erfarenhet som har gjort dem starkare och mer säkra i sig själva.

Många homosexuella är rädda för att berätta för vänner och familj om sin sexuellla läggning då de inte vet hur andra människor kommer att reagera. Det finns dock ett flertal studier som visar på att homosexualla sällan får negativa reaktioner från människor de känner. Anhöriga och vänner tar ofta nyheten bättre än förväntat.

Ett förtsa steg mot att komma ut är att samla på sig information. På så vis är man mer förberedd på de olika reaktioner och frågor man kommer att få. De flesta vet inte så mycket om vad det innebär att vara homosexuell och de kommer att reagera utifrån den information som funnits tilgänglig i det idag, trots allt, mer eller mindre homofobiska samhället. Det finns homo-organisationer, kaféer och restauranter där man kan träffa andra homosexuella som har eller ska gå igenom samma process. Bor man i en liten stad där homo-utbudet är begränsat eller om man vill vara anonym, finns det sajter på nätet som fungerar som ett forum dit man kan vända sig för att få kontakt med andra homosexuella för stöd och svar på sina frågor.

Nästa steg är att berätta för någon som man verkligen litar på. Om den reaktion man får av sin familj inte är den önskade behöver man ha någon annan att vända sig till och prata med. Man måste dock vara medveten om att även en nära vän kan reagera negativt. Allt som oftast är dock oron och farhågorna innan man kommer ut värre än de faktiska reaktioner man får. Idag är det inte ovanligt att man som homosexuell får stöd och hjälp i sin komma-ut process av en nära hetero-vän.

Det är lite mer komplicerat när det gäller att berätta för sina föräldrar. Om reaktionen inte blir den man hoppats på, kan man ju inte skaffa nya. Därför är föräldrarna ofta de sista man väljer att berätta för. En del föräldrar blir dock inte förvåndade, utan har länge anat att detta är något deras barn gått och grubblat på. Innan man berättar för sina föräldrar kan det vara bra att tänka på ett par saker: Är du säker? Om du fortfarande är osäker kommer din förvirring göra det svårare för dina föräldrar att förstå. Känner du dig bekväm med din egen sexualitet? Om du går och bär på skamkänslor eller är deprimerad kan det vara bättre att vänta. Att berätta för sina föräldrar kan kräva massor av energi och man behöver ha en positiv självbild för att klara det. Hur är det känslomässiga klimatet hemma? Har det precis inträffat något omtumlande som sjukdom/dödsfall i familjen etc är det bättre att avvakta tills läget har stabiliserats. Varför just nu? Förhoppningsvis vill man berätta för sina föräldrar för att man älskar dem och inte vill dölja något för dem. Man bör aldrig berätta om sin läggning i ett gräl eller använda den som ett vapen. Hur ser relationen till föräldrarna ut? Är det en över lag god relation, präglad av respekt och tillit är chansen större att de kommer kunna hantera detta på ett bra sätt. Hur ser de på andra samhälleliga förändringar? Är de flexibla och positivt inställda till förändringar är det kanske mer troligt att de kommer reagera så nu också. Är det ett eget val att komma ut? Man ska inte låta sig bli tvingad att berätta om sin läggning om man inte är redo.

Om man berättar för sina föräldrar och de inte reagerar på ett positivt sätt, måste man ha tålamod och ge dem tid. Precis som den homosexuella själv behöver tid att acceptera och vänja sig vid tanken, behöver även föräldrar det. I de flesta fall lär sig föräldrarna att acceptera och respektera sina barns val. Många föräldrar blir både arga och sårade till en början. Det är känslor som kan verka illasinnade och grymma men för att föräldrar ska kunna gå vidare är det viktigt att dessa känslor får finnas. Det är bättre att uttrycka dem öppet än att gå och bära på dem i det tysta. Det är svårt att hantera detta som barn. Man behöver hela tiden påminna sig om att även föräldrar går igenom en egen komma-ut process. De behöver överväga om de ska berätta på jobbet, undra över om de aldrig kommer att få barnbarn osv. De kommer också få känna på hur det är att leva i ett samhälle där heterosexualiteten fungerar som norm. De kommer kanske känna sig isolerade och annorlunda. Detta är känslor som man som homosexuell redan har levt med och känt av. Det kan vara bra att dela med sig av dessa erfarenheter till sina föräldrar. Rollerna har helt plötsligt förändrats. Som homosexuell har man både kunskap och erfarenhet som föräldrarna måste lära sig av. Som barn vill man att ens föräldrar ska förstå på en gång, särskilt när det gäller något så pass viktigt. Det kommer kanske inte bli så, känslorna ligger i vägen för en riktig förståelse och det kan ta tid innan det blir fråga om en verklig acceptans. Många föräldrar upplever en förlust, helt plötsligt känns det som om man inte vet vem ens barn är längre. Med tid och tålamod kan man dock återskapa reltionen. De flesta menar att relationen till och med blivit bättre eftersom den nu bygger på ömsesidig öppenhet och tillit.

Vissa föräldrar kommer dock aldrig så långt utan älskar sina barn utan att fullt ut kunna acceptera deras livsval. Vill man läsa mer om detta kan man gå in på www.rslevinson.com/gaylesissues/comingoutstories/blcoming.htm eller www.comingoutstories.com