Hur kommer jag tillrätta med min ormfobi?
Jag bor i en förort utanför Stockholm. Det finns underbara promenadvägar, och jag borde verkligen ut och motionera, speciellt som jag väger för mycket. På vintrarna går det bra, men på sommaren vågar jag inte gå ut i skogen, för jag är så rädd för ormar. Jag blir alldeles stel om jag får se en orm, och jag inbillar mig att jag ser ormar även när det inte finns några. Den här rädslan för ormar har jag haft ändå sedan jag var barn, och den hindrar mig att få den motion jag vill och borde få.
Jag har gått i psykoterapi i flera år, och den har varit bra på många sätt. Jag förstår mig själv mycket bättre. Men ormfobin finns kvar. Den har inte blivit bättre. Vad ska jag göra?
Svar:
Läs denna artikel med bilder av ormar.
Läs denna artikel utan bilder av ormar.

Jag vågar inte motionera för att jag är rädd för ormar
För att veta hur just din fobi ska behandlas, skulle jag behöva träffa dig, men jag kan berätta hur jag gjorde med en patient, Greta, som var rädd för ormar.
Vi började med att leta upp ormbilder
i uppslagsböcker. Vissa ormbilder väckte en otrolig ångest, andra bilder var inte
lika ångestframkallande för Greta. Jag satt bredvid henne och lät hennes ångest
komma fram. Jag försökte alltså inte hindra hennes ångest, utan jag lät henne
tvärtom fritt släppa fram och verkligen känna på de känslor som vissa ormbilder
skapade i henne. Nästa steg var att hon fick klappa bilderna i uppslagsboken,
och precis som förut lät jag henne känna på sin ångest när hon klappade vissa
bilder. Nästa steg i behandlingen var en plastorm som Greta inköpt på Buttericks.
Att hon skulle köpa ormen själv var en del i behandlingen, och hon tyckte det
var svårt, men kände sig stolt efteråt att hon klarat av det. När hon kom med
ormen till mig, hade hon stor respekt för den, hade den noga inpackad och var
rädd för den. Vi började sedan med att låta henne titta på plastormen tvärsöver
ett rum, sedan komma allt närmare och till slut klappa och ta i ormen. I slutet
på den timmen bollade vi med plastormen och busade och lekte med den. Till slut
var Greta inte ett dugg rädd för plastormen längre.
Nästa steg var att beställa tid på
Skansens terrarium. När vi kom dit, var Greta mycket spänd och nervös.
Vi gick in i souvenirbutiken framför terrariet. Där låg en hel
hög med plastormar. Greta fick gå fram och peta på dem. Sedan
fick vi komma ner i terrariets kök, och en ormskötare hämtade en
boa constrictor som hette Snoddas. Han berättade för oss om hur ormar
reagerar, att de inte som andra sällskapsdjur kan bli tillgivna, utan att
de bara upplever människor som andra ting, t. ex. en trädstam. Genom
hans lugna och kloka berättande om ormar fick Greta en förebild av ett
annat sätt att uppleva ormar än hennes eget. Ormskötaren höll
i ormen och Greta fick själv långsamt närma sig den. Till slut
vågade hon peta på den. Då fick hon en stark ångestattack.
Jag hjälpte henne att gå in i känslorna och få mer och mer
kontakt med dem. Det slutade med att Greta grät över de klasskamrater
som under lång tid terroriserat henne med plastormar i skolan, kastat dem
på henne, öppnat böcker med ormbilder i och så vidare. Därefter
blev Greta mycket arg över de övergrepp, som hennes klasskamrater utsatt
henne för.
Efter ångestattacken var Greta på ett glatt och energiskt humör och hade inställningen att "nu ska det ske". Jag lyfte upp ormen och lät honom ringla sig kring min hals, för att visa att man inte behövde vara rädd. I vanliga fall hade jag säkert själv upplevt det som obehagligt att hantera en orm, men nu var jag helt upptagen av min roll som terapeut och av att hjälpa Greta. Jag lämnade tillbaka ormen till ormskötaren, och Greta gick försiktigt fram och tog ormen och vågade till slut själv låta ormen ringla runt sin hals. Greta hade tagit med sin kamera och ville ha kort som hon kunde visa för sina vänner. Jag tog fotografier av henne, där segern och triumfen lyste i hennes ögon när hon höll ormen.
Efter umgänget med ormen gick vi runt i terrariet och Greta tittade med intresse och helt utan ångest på alla de olika ormarna bakom glasrutorna.
Greta är nu befriad från sin ormfobi och kan ta långa skogspromenader, något som hon tidigare inte vågat göra.
Orsaken till att man kan behandla fobier på detta
sätt är att det patienterna egentligen är mest rädda för
inte är objektet för fobin, i det här fallet ormarna, utan sin
egen ångest. Om man låter patienterna gå in i sin ångest
och möta den, så att de upplever att de kan klara av den, och att de
inte behöver vara så rädda för den, så kan ångesten
också försvinna. Detta är en snabb behandlingsmetod mot fobier,
som kan hjälpa i många fall.