Ett väldigt vanligt symptom på depression är avsaknaden av känslor, dvs att den normala förmågan att kunna känna och uttrycka glädje eller sorg (och naturligtvis också andra känslor) är störd. En del patienter berättar om "en känsla av känslolöshet", vilket de brukar beskriva som en inre tomhet och oförmåga att uttrycka sina egna känslor.

Speciellt i relationen till nära och kära kan avsaknaden av känsloliv uppfattas som särskilt svår. Deprimerade personer kan ibland börja tvivla på känslor som de tidigare på ett självklart sätt haft för t ex sin livspartner eller sina barn. Tidigare glädjeämnen (t ex en promenad eller fotografier på barnen eller husdjuren) eller olika försök att muntra upp verkar inte längre kunna väcka några känslor.

Deprimerade människor kan uttrycka att de känner sig fångna i sig själva (som "bakom en mur"), vilket ofta tar sig uttryck i ett hämmat kroppsspråk och mimik.

Med hjälp av följande modell har jag försökt att förtydliga den här symptomatiken för en del av mina patienter:

Om det plötsligt inträffar en händelse som innebär stor belastning (t ex ett dödsfall i familjen) är det helt naturligt att gå in i en fas som innebär djup sorg och som också för en tid påverkar ens tankar, känslor och beteende. Å andra sidan kan det finnas situationer då det inte finns utrymme och möjlighet för sorg (eller rent subjektivt inte upplevs som möjligt). Det kan kanske vara så att smärtan av förlusten upplevs som alltför stor eller att en änka eller änkling plötsligt står ensam med ansvar för hem och familj. I sådana situationer har människan ofta en förmåga att kasta en "brandfilt" över sina upplevelser och känslor. Alla negativa (men även positiva) känslor och upplevelser göms undan för en stund, så att personen kan orka med sina uppgifter och måsten i livet.

Om detta håller i sig under en längre tid, eller om det tillkommer ytterligare påfrestningar, så kommer kraften och orken som tidigare funnits helt enkelt inte längre att räcka till. Man kan också beskriva det som att människan drar i en slags "nödbroms", som i princip tvingar henne att hålla allt inom sig. Det kan utveckla sig till en situation då tänkandet, kännandet och handlandet hos personen inte längre verkar fungera (normalt).

I ett sådant här skede kan man också se på depressionen som en uppmaning att reagera på de egna begränsningarna och som en signal på att påfrestningarna har blivit för stora. Det är först när det har skett grundläggande förändringar i hur personen hanterar påfrestningarna som det också kommer att ske förändringar i det depressiva tillståndet.

Ofta kan det ta lång tid att komma i kontakt med sina känslor igen, trots att personen har kommit ur den svåraste depressionsfasen. Det lönar sig dock att uppmärksamma och respektera sina egna känslor.