Antagligen har förhållandevis ospecifika hyperaktiva och impulsiva beteenden behandlats med flera olika alternativa metoder genom åren. Tvivelaktiga företag marknadsför många sådana typer av behandlingar.

Allmänt finns det ytterst lite bevis för hur de verkar och för hur effektiva de är. Dock kan vissa individer uppleva en positiv effekt av en alternativ behandling.

I en ny dubbelblind studie har effektiviteten av zinksulfat (150 mg) testats på barn med ADHD. Studien visade på en liten positiv effekt, jämfört med placebo (27% effektivitet mot 20%), vilket egentligen skulle kunna vara ett resultat av placeboeffekter. Nedan följer en översättning av det engelska orginalabstraktet från medlinedatabasen:

Dubbelblind placebo-styrd studie av zinksulfat i behandling av ADHD , av Bilici M, Yildirim F, Kandil S, Bekaroglu M, Yildirmis S, Deger O, Ulgen M, Yildiran A, Aksu H., institutionen för psykiatri, medicinska fakulteten, Karadeniz Technical University, School of Medicine, Trabzon, Turkiet. Prog Neuropsychopharmacol Biol-Psychiatry. 2004 Jan; 28 (1): 181-90.

BAKGRUND: De mest vanligt förekommande medicinerna för ADHD är psykostimulanter. Det finns dock alternativ till medicinen, i form av terapi, då vissa patienter får väldigt liten eller ingen effekt av stimulanterna och då vissa vägrar ta läkemedel. Några studier tyder på att bristen på zink spelar en viktig roll i hur störningen uppkommit och utvecklats (patogenesen). För att undersöka detta genomförde vi en studie av behandling med zinksulfat.

METOD: Patienter med en primär DSV-IV diagnos av ADHD (N=400; 72 flickor, 328 pojkar, genomsnittlig ålder=9.61+/-1.7) delades slumpvis in i två nästan lika stora grupper och genomgick en 12 veckor lång dubbelblind behandling med zinksulfat, 150 mg/dag (n=202) eller placebo (n=198). Effektiviteten mättes med ADHD-skalan, Conners ADHD-skala för lärare och DuPauls ADHD-skala för föräldrar. De primärt verksamma variablerna skiljde sig i genomsnitt åt, mellan zinksulfatgruppen och placebogruppen, från baslinjen till slutet (vid sista observationen ökade det fortfarande), på ADHD-skalan och Conners ADHD-skala för lärare. För säkerhets skull övervakade man barnen noga för att eventuella negativa förändringar snabbt skulle upptäckas; vitala och kliniska tecken.

RESULTAT: Zinksulfat var statistiskt överlägsen placebon när man såg till minskad hyperaktivitet, minskad impulsivitet och förbättrad social känsla, men inte då man såg till ökad uppmärksamhet. Dock var det totala terapeutiska resultatet för zinkgruppen och placebogrupper fortfarande 28.7% respektive 20%. Det fastställdes att hyperaktiviteten, impulsiviten och socialisationen uppvisat signifikant minskning hos barn med högre ålder och högre BMI-värden, med låga zinkvärden och dåligt med fria fettsyror (FFA). Kroppen tolerar zinksulfaten och den ger få biverkningar.

SLUTSATSER: Zinkterapin var markant överlägsen placebon i förminskande symptom av hyperaktivitet och impulsivitet, samt förbättrade den sociala känslan hos patienter med ADHD. Även om dessa rön inte är tillräckliga, kan man ändå påvisa att zinkbehandling verkar vara en effektiv behandling av ADHD-patienter som har högre ålder och högre BMI-värde, med låga zink- och FFA-värden.