Ett självmordsförsök är väldigt nära självmord, men det ligger mycket mer i det än ett misslyckat självmord. Ett självmordsförsök är ofta ett desperat rop på hjälp och detta faktum får aldrig glömmas bort.

Ur medicinsk synvinkel är det endast en liten del av de patienter som försökt ta livet av sig som behöver ligga inne på psykiatrisk klinik; de med svår psykiatrisk störning och de som bedömts av läkare som mycket självmordsbenägna. Om patienten verkligen bör läggas in och vägrar, kan tvångsinläggning ske genom ett vårdintyg från läkare och åklagare som utförs i alla europeiska länder.

För ungefär en tredjedel av sådana patienter räcker det med öppenvård; detta gäller till exempel patienter som står inför sociala, relationsmässiga och praktiska svårigheter i sina liv och som verkar beredda att möta dessa svårigheter.

Ofta är medicinering (mot ångest och /eller depression) nödvändig, men alla patienter kräver inte behandling alls (psykologisk eller farmakologisk).

Vad som alltid krävs när någon försökt ta livet av sig är en stor förståelse för det enorma behov av hjälp som drev den personen till en sådan desperat handling. Mycket stöd från nära och kära är tveklöst den första och bästa tillgängliga vården, om det inte var en "nära och kär" som fick dem att vilja begå självmord förstås.