Vad är erytrofobi? Varifrån kommer rädslan för att rodna?
Jag blir alltid knallröd och vågar därför inte längre visa mig utomhus. Jag har prövat olika täckande underlagskrämer och mediciner. Ska jag operera mig?
Svar:
Det har visat sig att hos patienter med den här typen av problematik är ofta det autonoma eller sympatiska nervsystem extra känsligt. Detta skulle kunna vara orsaken till att de reagerar snabbare och starkare än andra.
Att rodna innebär i sig inget lidande och är inte någon sjukdom. Erytrofobi handlar framförallt om en förväntansångest, alltså en rädsla för att rodna offentligt och uppfattas som pinsam eller på annat sett negativt.
Erytrofobiker förväntar sig att de ska få en i det närmaste anfallslik rodnad i ansiktet. De är dessutom rädda för att deras omgivningen ska uppfatta denna rodnad som fruktansvärt pinsam och hemsk.
Ofta upplever sig erytrofobiker som mycket mer röda i ansiktet än vad de faktiskt är. Det innebär dock inte att erytrofobikern inte upplever verkligt lidande. Nedan följer en 17-årig pojkes beskrivning av hur det är att leva med erytrofobi:
-
Jag lider av erytrofobi, alltså att hela tiden rodna offentligt. Jag har varit hos ett antal läkare och terapeuter, men ingen av dem kände till mitt problem. Jag har prövat att täcka ansiktet med underlagskräm, har solat solarium och brukar semestra söderut för att kunna bli brun så att rodnaden inte ska synas. Jag blev tipsad att använda grön kräm för ansiktet som ska täcka rodnaden bättre och jag har även ätit magnesiumtabletter, men ingenting har hjälpt mig.
För mig började det på högstadiet när jag vid ett tillfälle förlöjligades av mina vänner. Vi var på cirkus och jag fick komma till manegen och delta i ett av cirkusnumren. Jag skulle kontrollera någon form av vikt, men jag kunde inte rubba vikten en millimeter. Det var verkligen pinsamt, alla stirrade på mig och jag måste ha blivit knallröd i ansiktet. Efteråt så höll alla på att skämta om mig och retades. Sedan dess blir jag röd i ansiktet för minsta lilla sak.