Människor med ätstörningar, speciellt de som hetsäter, känner skuldkänslor efter en hetsätningsattack. De lovar sig att aldrig göra om det, men om några timmar eller dagar är det dags igen. Den ångest som hetningsattacken väcker är på sätt och vis sund. Den talar om att något i ens liv är fel och väntar på en lösning. Men hetsätningen är ingen bra lösning eftersom den bara dämpar ångesten tillfälligt.

Skamkänslor är också naturligt att man har. Ingen hetsätare vill bli sedd när hon bär sig åt som värst och vräker i sig mat, kräks och skapar kaos omkrig sig.

Vad man kan göra åt skuldkänslor är att förstå att man är sjuk och ännu inte har de mentala verktyg som behövs för att kunna känna, tänka och agera på ett friskt sätt. Man känner mera skuld- och skamkänslor om man tänker att man är en dålig person än om man tänker att man har ett problem som man ännu inte har lärt sig att hantera.

Tänk dig att du inte kan tala franska men verkligen skulle behöva kunna det. Du inser att du inte kan tala franska för att du aldrig har lärt dig det, men om du verkligen lägger ner tid och arbete på språkstudier så lär du dig så småningom. Du har inga skuldkänslor för att du inte kan tala franska utom möjligen om du försummar att göra dina läxor. Du kan ha skamkänslor om du lever i en miljö där omgivningen väntar sig att man skall kunna franska. En del personer lär sig att tala franska redan som barn.

På samma sätt är det med ätstörningar. En del personer får så god hjälp av sina föräldrar som barn att de aldrig kommer i farozonen för att utveckla en ätstörning. Andra lär sig inte ett sunt förhållande till ätandet utan måste använda flera år av sitt vuxna liv för att lära sig en så grundläggande och, för dem som kan det, enkel sak som att äta.