Många människor blir oroliga eller obekväma på vissa platser eller i vissa situationer. Detta kan till exempel ske i nya situationer med speciell uppmärksamhet eller spänning, i trånga utrymmen eller i fordon. Detta upplevs oftast som obehagligt och man kan börja svettas eller få hjärtklappning.

För vissa människor är sådana situationer sammankopplade med stark ångest och tydliga fysiska symptom på rädsla vilket får dem att undvika vissa situationer eller platser.

Vanligtvis finns rädsla för att utveckla en panikattack eller synliga fysiska symptom och/eller rädsla att tappa kontrollen över sig själv. Detta kan speciellt ske på platser som är svåra att lämna. Till exempel flygplan, hiss, en kurs eller någonstans där det skulle vara svårt att få läkarhjälp. Katastroftänkande kan uppkomma så som:

• Jag kanske får en stroke
• Jag kanske dör av hjärtfel/högt blodtryck/störningar i hjärtslagen
• Jag kanske uppträder på ett störande, förvirrat sätt eller tappar kontrollen över mig själv
• Jag kanske agerar oansvarigt eller som ett fyllo
• Jag kanske kvävs
• Jag kanske spyr och kvävs av spyorna

Karakteristiskt vid rädsla för platser och/eller Agorafobi är att inte gå till vissa situationer(och/eller ställen), att inte ens försöka gå dit för att testa om ångesten verkligen uppstår.

Till en början undviks ofta endast vissa platser och situationer för att det uppstått en rädsla på just dessa ställen eller omständigheter och de nu bedöms som farliga. Senare generaliseras detta ofta så att ännu fler platser och situationer inkluderas i det undvikande beteendet. Om du så börjar att undvika till exempel folksamlingar, resor, broar eller offentliga platser så kommer du inte att kunna utföra ditt jobb eller få motion och friheten att agera blir påtagligt begränsad. Dess värre kan detta gå så långt att patienten endast vågar lämna sitt hem genom att åka taxi eller träffa vänner som kommer hem till denne på besök. Även resan till läkaren eller psykoterapeuten undviks av rädsla.

Ett exempel från klinisk verksamhet:

Den 28 åriga Julia K. kommer till akutavdelningen på ett sjukhus. Hon har försökt att begå själmord med lugnandemedel. Hon talar om för den kvinnliga akutläkaren som är i tjänst att hon är rädd för att röra sig och för att hon kan ha en hjärntumör. Hon känner sig inte som sig själv och allt runtomkring verkar overkligt. Hon har slutat att besöka sina kompisar för många år sedan och kan inte lämna sitt hem utan rädsla. När hon går till affären känner hon sig yr och rädd för att svimma. Läkaren hittar inga fysiska fel på henne. Hennes mamma säger att lugnande (benzodiazepin) hjälper henne mycket bra.

När hon blir tillfrågad beskriver hon stark rädsla och/eller olust i vissa situationer, som till exempel:

• I folksamlingar, i varuhus eller i tunnelbanan
• När rörelsemöjligheten är begränsad (som i hissar)
• På broar eller höga trappor eller höga våningar i byggnader
• Rädslan ökar med avståndet hemifrån
• När hon är ensam.

Hon har dock även noterat att hon mår något bättre i vissa situationer, som till exempel:

• I sällskap av en vän
• I närheten av en dörr eller där hon kan se utgången
• När hennes uppmärksamhet fångas av andra saker
• När hon besöker läkaren.