Det finns ingen klar definition på hur mycket psykisk påfrestning som kan betraktas som “normalt” för en döende person.

Att kunna identifiera de cancerpatienter som kan dra fördel av psykoterapi (och/eller psykiatrisk medicinering) beror helt på kunskapen och känsligheten hos de (anhöriga och läkare/sköterskor) som redan vårdar dem i hemmet eller på sjukhuset.

I allmänhet kan varje psykisk påfrestning som är ihållande och som stör patientens funktionsförmåga behandlas (eftersom vissa av dem helt kan försvinna och många kan bli bättre).

Den helt klart vanligaste psykiatriska diagnosen hos svårt cancersjuka patienter (som kommer att dö inom en snar framtid) är anpassningsreaktion. Depressiva reaktioner, akuta paranoida reaktioner och reaktiv förvirring är också vanligt.

Det är även vanligt med symptom som kan orsakas av sekundär hjärntumör eller av medicinen som används för att kontrollera den primära cancern.

Behandling av symptomen beror alltså på en korrekt identifiering av problemet och dess orsaker.

När chansen är liten att patienten kommer bli bättre, kan man underlätta för familjen genom att hjälpa dem (och andra vårdgivare) att förstå problemet och att hantera det på bästa sätt.

Ha dock i åtanke att det inte är möjligt, och inte heller önskvärt, att ta bort allt känslomässigt lidande hos patienter (och familjer) som tampas med dödliga sjukdomar.

Målet med ingripandet bör vara att dämpa alla onödiga och handikappande symptom så att sorgearbetet på förhand kan komma i gång och låta alla berörda fungera så bra som möjligt.