Hypokondri: (ICD 10 F 45.2) En person som lider av hypokondri är uppfylld av en stark och överdriven rädsla för sjukdomar (t ex. AIDS, cancer, hjärtfel) och/eller är övertygad om att lida av någon av dem. Detta är ofta följden av en feltolkning av (och/eller överdrivet letande eller kännande efter) fysiska symptom, av hypokondrikern.

Trots att dessa personer regelbundet träffar läkare (inom olika fält och också ofta på olika platser) och får noggranna medicinska undersökningar av och förklaringar till sympomen, fortsätter de att vara upptagna av skräcken för sjukdomar. Ifall resultaten eller uttalandena från läkarna är oklara kan detta till och med förstärka osäkerheten och ångesten. Frasen "Vi kunde inte hitta någon sjukdom" kan resultera i misstankar om att undersökningen inte var tillräckligt noggrant genomförd eller att det måste handla om en väldigt sällsynt sjukdom.

Försäkran: För att vara säker på att inte lida av något akut besöker hypokondrikerna ofta sjukhus för att göra ett EKG eller någon annan mer avancerad medicinsk undersökning. De lugnande resultaten håller inte i sig särskilt länge utan rädslan kommer snart tillbaka.

Därför klassas hypokondri som en ångeststörning . Ångesten, det regelbundna sökandet efter symptom och feltolkningen av normala fysiska reaktioner (t ex. hjärtrytm, andning, muskelsträckning), resulterar i upplevelse av hjälplöshet, rädsla och till och med panik. Det hela kan ha börjat med en tidigare faktisk fysisk åkomma, hos personen i fråga eller hos någon närstående (exv. en kollegas hjärtattack).

Tvärtemot vad man kanske kan tro är det inte så att en hypokondriker simulerar eller hittar på en sjukdom. Tyvärr är det så att många av personerna i fråga inte inser att de lider av en ångeststörning och inte någon fysisk sjukdom. Det är också svårt att få en inblick i personens störning och hjälpa honom/henne med den. Detta då hypokondrikern ofta besöker många olika läkare vilket gör det svårt att upprätthålla kontinuerlig hjälp och assistans. För att diagnostiseras med hypokondri krävs att personen har lidit av det i minst sex månader.