Ångest pga förhållande

Har otrolig ångest sedan min pojkvän gjorde slut efter tre år tillsammans. Före det hade han visserligen hotat göra slut flera gånger men alltid kommit krypande tillbaka. Tänkte att han hade någon kris. Så här har det känts i fyra månader nu.

Är 32 och så otroligt rädd och nere. Rädd för att bli ensam. Nere för att varje dag komma hem till en ensam lägenhet.

Är så rädd att förbli ensam hela livet. Det värsta är att den här tiden på året gifter sej folk på löpande band.

Har ett bra jobb, en liten egen lägenhet, men mitt liv känns så tomt utan någon att älska och planera framtiden med. Bytte jobb för åtta månader sedan, vilket säkert tog en del tid av förhållandet, och tärde på det, men sa hela tiden att första tiden är tung. Hade hoppats på att vi hade tillbringat den här sommaren med att pyssla om vår första gemensamma lgnhet, men här sitter jag ensam.

Känner mej så misslyckad och ledsen. Sättet han gjorde slut var så nedrigt, han hade packat ihop alla mina saker i en plastkass (efter tre år) och slet ifrån mej nycklarna. Har en egen bostad förstås, men det kändes extra sårande eftersom jag hjälpt till att inreda hans hem...
Kan vara temperamentsfull och gå upp i mitt jobb, men det betyder inte att jag inte hade älskat honom.

Mår så dåligt. Har haft en bakgrund med ätstörningar och jobbiga familjeförhållanden och gått hos psykolog tidigare (inte hjälpt), och börjar vara trött på att betala för att någon ska bry sej. Det är så sjukt. Det enda jag önskat är ens en mänska i den här världen att lita på, men det är väl för mycket begärt.
Funderar allvarligt på att ta livet av mej för jag orkar snart inte leva mer.
Har någon något förslag om hur man försöker ta sej igenom nästa dag och nästa ... och försöker hålla hoppet uppe? Vet ni någon som är 32 och singel... efter långa förhållanden.

Hej, jag ha samma problem som du. Jag är sedan 5 år ihop med en kille och den älskar jag mycket. Men nu för tiden blev det så att vi inte träffas så ofta. Vi bo inte ihop och jag förstår eftersom han ha en hög position att jag bo i ett fel område. Han menar att jag inte längre passar i hans klischeé. Sen kom han med utredningen att han ju också barn att försörger, gör utbildning ( en forschkningsarbete ) och så vidare. Jag orkar faktiskt inte längre denna tillstånd att träffa och älska honom bara en gång i 2 månader. Jag studerar psykologi och ha inget job och livet är hård. Min bidrag är så lite att jag klara mig trots att den ligger under existensminnimum. Även detta kräver nerven. Jag ha förrut varit ensam i 40 år och jag mådde jätte bra. Nu lärde jag känner den som jag vill ha och såg att även jag ha känslor. Men tyvärr se det nu ut att jag säger mig helst ifrån och gå tillbaka till min ensamhet. Jag får se hur länge det dröjer tills jag ha den gammla nivån tillbaka. Svårt så klar men jag vill inte längre lever så här. Jag var svartsjuk och började inreda mig att allt är mitt fel. Jag se inte att även andra ha problem och bombaderade min kille mitt mina. Det blev för mycket för honom och det var den nästa grund han hade för sitt tillbakadragande. Men han sa också att det blir igen som det var förrut. Tyvärr tappade jag min tro och vill nu igen leva för mig själv.
Tänk positiv och du få se att du hitta också en väg att kom över din ensamhet. Jag kan till ex. alldrig flytta ihop med någon därför att jag är fruktansvärd beroende av att bo ensam. Man kan gör mycket mer när man ensam.

MvH Jean

Jag går precis igenom den svåraste tiden i mitt liv, någonsin. Min pojkvän lämnade mig för snart tre månader sedan, efter ett inte så långt förhållande, men seriöst. Vi hade pratat om att förlova oss till sommaren 07. Men nu blev det så, han lämnade mig pga olika sätt att leva och se på saker och ting. Visserligen var det mitt fel att det tog slut, då jag inte tog hänsyn till hans sätt att se på saker och ting kring livet. Så nu sitter jag här, tre månader senare och sörjer över mina misstag och ångesten äter upp mig inifrån. Hela tiden tiden frågar jag mig själv, Varför? Tänk om...?

Men det spelar ingen roll längre. Det som har hänt har hänt. Och det kanske är svårt att se det från den ljusa sidan, men allt som händer har en mening. Psykologisk hjälp kan inte hjälpa dig om du inte hjälper dig själv. Tyvärr finns ingen genväg för att komma över en person som man älskar. Det är jätte svårt. Jag ska inte säga att du glömmer honom snart, det går över. För fastän det är sant så hjälper det inte. Du måste gå igenom den smärta och rädsla du känner för att kunna bearbeta. Om du känner för att gråta, så gråt.
Ägna tid åt dig, gör saker som du njuter av och uppskattar, träffa vänner och försök ha kul. Mer än så kan jag inte hjälpa dig. Du måste stå på dig och hjälpa dig själv, vännen! Skriv gärna tillbaka. / Victoria

Hej,
Jag kan förstå den här ångesten ni känner, man tycker man ställt upp och gjort det man kunnat och sedan har det inte räckt ändå. Men jag är kille och känner ångest över om jag ska flytta ihop med min tjej eller inte. Faktum är att jag är rätt nöjd som det är för tillfället. Det jag är rädd för är just om en separation skulle äga rum efter man flyttat ihop. Hur uppslitande skulle det inte bli och man kan fråga sig varför jag tänker på det nu? Kanske för att jag är ett skilsmässobarn eller för att jag inte är 100 på att min tjej är den jag vill leva ihop med. Det känns som min frihet tas ifrån mig om jag flyttar ihop.

Jag undrar om den här rädslan eller tristessen över att känna sig ensam beror på att man helt enkelt inte kan älska sig själv och inte göra något kreativt av den tid man har på sånt man tycker är roligt. Eller brist på intressen. Men har jag fel när jag tänker att om man träffar en person och känner att oj den här människan vill jag leva med resten av mitt liv då har jag träffat rätt person?

Eller ska man vänta och se? NÄ det känns som jag saknar något som jag inte kan få som jag bara längtar efter. Sex? Nej inte är det sex, det är inget fel på det.

Hm..lyckan skulle jag tro. Den är väl den vi eg. alla söker.

42 år och singel i 6 år..(typ..:o)
"- du kan dra åt helvete din feta jävla gris,trodde du jag ville ha barn med DIG,så lättlurad"
sa min efter 3,5 års förhållande,kille (?)
då jag efter HANS tjat,bestämt mig för att behålla barnet jag väntade på..
(ngr dagar innan nyårsafton och 2dagar innan "deadlinen" för en 1-stegs-abort)..
En 2-stegs blev det ngr veckor senare,tog 1,5 år innan jag fick pratat med honom igen,och han bodde ihop med en av vad jag trodde var mina bättre väninnor då jag ringde och hade bestämt mig för att föda hans barn..

DÅ..
var jag den fattigaste,ensammaste,övergivnaste,utstött ur flocken som inte ens hejade på mig,mina f.d vänner..jag hade så lite pengar att jag hurtbullen själv fick sluta motionera och påskhelgens mat blev att doppa fingrarna i o BOY!
Ingen ringde mig,ingen saknade mig,och min "sista" vännina,den bästa,var med under aborten och har sedan ett halvår efter den
levt ihop med min x-make sedan 15 år..och min gode vän en bit ifrån omkom olyckligt..
DÅ,var man inte tuff,och
DÅ,lovade jag mig själv att aldrig vara så beroende av att ha EN livskamrat,att hänga upp hela mitt liv på en MAN
(vilket jag ju gjort sedan 16-årsåldern även om föremålen växlat :o)och
DÅ insåg jag efter ngr år att jag räknat ut förloppet eller såg det,redan från början..
och DÅ..och sedan dess,går jag på det som är JAG,MIG,MIN vilja,känsla,intuition..och jag är hellre singel med goda vänner,manliga kvinnliga unga gamla än hysteriskt
(ursäkta men så ÄR mången kvinnors sökande efter..?)
jagande efter ngt man föresatt sig SKALL vara..

Tiden läker alla sår..jag fick ytterligare ett stort,djupt,segt och långlivat ett,och visst gör det sig påminnt..men tiden LÄKER
och DET trodde jag inte DÅ!

Så ha hopp..det kommer,du fixar det,det känns,TILLÅT dig att känna,ta dig TID att känna,(en timma om dagen kan man känna koncentrerat och man pysslar med annat efter 10 minuter) för ALLT har sin tid..
Klyshigt värre här,
men inte vill någon ha en partner som inte vill HA EN?

Alla mina lyckönskningar till alla stackars övergivna singelkvinnor som jag hoppas ser andra möjligheter som t.e.x
att njuta av att umgås med sig själv,skapa en lyxig EGEN tillvaro som lämpar sig utmärkt som grund för nästa "fas" !

Jag får ångest av att vara i ett förhållande.
Ingen kan berättaför mej varför... svaret finns
i mej säger psykologer oc kuratorer.


Nån som har samma problem?

..och jag har i 8,5 år hållit ihop ett förhållande pga av separationsångst. jag är sorten som ser till att klara oss igenom alla bråk och svackor och jag är helt urlakad. mitt blodtryck är nu för tiden högt och jag är tom sjukskriven för stress. jobbet är för belastande men egentligen, vet jag, är det förhållandet som fullständigt tar kål på mig. rädslan för att leva ensam igen är större. min sambo har stort spelrum, han lever rövare med mina känslor och riskerar att gå över gränser om aldrig kan lagas, förresten det har han och jag har duktigt lappat och suddat. nä hu hörrni. jag känner med er, varenda en som skrivit här, hu säger jag. jag är 37 år men känner mig som 137. hur gör man för att komma loss när man inte vågar är min fråga? det här tillståndet av ständig rädsla för att bli lämnad (min kille är fin på hot)kramar livsgnistan ur mig.

Jag får oxå ångest av att vara i ett förhållande. Jag har alltid trånat efter kärlek. Nu har jag fått det, av världens bästa man. Allt är perfekt. Men jag är inte lycklig. Faktum är att jag är olyckligare än jag någonsin varit. Jag har ständigt ångest. Jag har konstant dåligt samvete gentemot honom. Jag känner att jag lurar honom. Att min kärlek inte är äkta. Att jag utnyttjar honom för egen vinning skull, bara för att det är skönt att ha någon. Jag har aldrig träffat nån som honom och jag älskar honom högt, men ändå känns det som att jag drömt om nått mer, eller om nått annat. Jag har alltid sökt kärlek hos personer som ej är villiga att ge mig den. Med honom är det annprlunda. Han ger mig allt!

Det känns som att min ångest driver mig till att förstöra vårat förhållande och jag har inget att såga till om. JAG vill leva mitt liv med honom, jag älskar honom! Men jag kan inte, för ångesten är ivägen och jag kan inte få kontroll på den.

Nu känns det som att det skulle vara som en befrielse att vara själv och som att jag vill vara själv resten av livet och som att kärleken inte är för mig!

Hej alla!
Jag har haft ångest i 2 av mina förhållanden. Ett på 4 år och ett på nu 2 år.
Det förhållande som jag har haft nu, har jag fått kämpa mej igenom.. Har hela tiden kännt att jag fått ont i magen.. Även fast han är såå snäll och gullig mot mej. Jag har kännt mej fast! Vill springa där ifrån.

Jag har gått i terapisamtal hos flera olika.. och det har inte gett nåt.
Nu har jag testat hypnos. Och senast så pratade hypnotisören med mitt undermedvetna. Och det svaret jag fick var att jag skulle lämna min kille. Jag har ju hllt på att göra det länge. Har dragit ut på det.. För jag trott att det bara var mej det var fel på.

Men enligt mitt undermedvetna så är vi inte rätt för varandra. Nu ska jag vara singel coh tänka över mina behov. Och lära mej lyssna på mig själv och min inre röst. I tro på att det finns en drömprins där ute som allt kan kännas bra med någon gång!


Skönt att det är fler än jag som lider av det här.. Hoppas att ni alla kommer på ett svar och en lösning.

Hej Sarek!

Vet inte om du fortfarande läser dessa inlägg, men jag försöker iaf.

Jag lider av samma sak. Jag får panik av att vara i ett förhållande.
Jag har inte varit i kontakt med ngn psykolog än för att jag försöker lösa detta på egen hand, dock kommer ingen vart.

Å gud det känns som det är jag som skrivit inlägget.... har du fått svar på din ångest, ditt problem?
Vad göra?

hej
jag förstår era känslor så hårt. jag är 22 och haft ett förhållande i 3 år. gjorde typ slut med min kille för 1 månad sen o ångesten tar kål på mig, de gör ont med varje hjärtslag och jag kan bara inte förtränga o bara gå vidare. jag vet innerst inne att han inte förtjänar mig o de vet han också. han har tagit mig förgivet men de känns som om jag kan ta emot vad som helst så länge han finns vid min sida. jag vill ha tillbaka honom men ändå inte. vill bara sluta känna, sluta älska honom, sluta tänka på honom. tänker varje dag på VARFÖR juste jag, men de verkar inte bara vara jag, fan att man måste gå igenom de här. jag vet hur jag kan komma över honom, genom att tänka på mig själv o inte ta mig själv för givet, älska mig själv mer än vad jag älskar honom. men jag ligger i sängen om nätterna o bara vägrar o släppa taget.

Det var längesedan denna diskussion fördes, men jag hittade den just på nätet. Helt befriande att det finns andra med samma problem som jag. Jag var singel i 6 år (mellan 24 - 30) och mådde jättebra. Satsade på jobb och vänner och hade så mysigt i min lägenhet. Visst drömde jag om kärleken, men jag var ändå lycklig. Hade några korta förhållanden där jag var mest kär och trånade, men fortfarande, jag mådde så bra. Lite ledsen när jag blev sårad och lämnad men jag hade min lägenhet, mina vänner och mitt jobb, och framför allt, min egen tid.
När jag väl träffade min nuvarande sambo så var jag 30 år och kände att det verkligen vad dags att stadga sig. Han var snäll och trygg, glad och rolig. Perfekt. Vi var särbos i fyra år eftersom jag ville ha kvar min lägenhet och mitt liv men har nu bott hos honom sedan i somras. Nu mår jag så dåligt. Har sån ångest. Det har blivit mycket värre än jag kunde drömma om. Han har två barn som bor varannan vecka. Huset ligger långt från stan och jag får pendla 2 1/2 timme varje dag för deras skull. Hur sk jag göra? Jag älskar honom och det skulle vara svårt att träffa en mysigare kille. Men jag är inte kär och jag mår så dåligt. Tittar varje dag på hemnet och drömmer om att köpa en liten lägenhet nära stan där jag får leva MITT liv.
Till saken hör att jag nu blir 35 år och jag vill ha barn... hm... dilemma. Detta gör att min ångest är ännu värre. Jag är inte lycklig i mitt förhållande. Jag behöver vara mer KÄR för att det ska funka. Kan jag bara bli kär i de som inte vill ha mig??!! Livet känns trist och deppigt. Inget att se fram mot.
Förut kunde jag pigga upp mig med bio och middag med kompisar, men det går inte längre, inte så ofta i allafall eftersom jag bor så fruktansvärt långt från stan. Mitt jobb blir lidande av allt pendlande. Mina vänner gör kul saker ihop utan mig. Jag vet att det är ett barnsligt resonemang i min ålder, men mina vänner och mitt mysiga liv med jobb och middagar lockar mer än fredagsmys med en familj jag inte känner mig hemma hos.
Någon som har nåt tips!!!??

Jag har samma problem! Har undvikit massor av kärleksrelationer pga av ångest att komma nära. Detta har gett mig stor frustration och ännu mer ångest. Man kan gå i psykoterapi för det eller göra "resan" (tar reda på vad man har för blockeringar i livet) men det har även kommit ny forskning. Vad jag hört kan det ha att göra med den sk. anknytningsteorin dvs. hur bra resp. dåligt anknyten man varit till sina föräldrar/vårdnadsgivare som bebis. Om man haft en otrygg anknytning kan det få en negativ påverkan på dina kommande kärleksrelationer som vuxen. Du "lär in" en relationsmodell, hur du ska bete dig i ett kärleksförhållande. Tex. kunde dina föräldrar inte tillgodose dina behov som bebis tex. när du var ledsen kanske du lärde in att inte visa att du var ledsen. Detta gör bebisen för att få den livsviktiga kärleken o närheten. Givetvis är detta mycket ångestfyllt för en liten bebis och denna ångest aktiveras sen i det vuxna livet i varje ny kärleksrelation. Dessa reaktioner sker omedvetet och automatiskt och kan inte styras av tanken. Men man kan lära in andra relationsmodeller, "tvinga" sig att göra tvärtom.
Kolla in www.varaktig-relation.se
Det finns hjälp att få!

Kan ha med anknytningsteorin att göra. Förmodligen är du otryggt anknyten som barn vilket ger ångest och svårigheter i vuxna kärleksrelationer. Du är inte ensam! Kolla in www. varaktig-relation.se. Mycket ny forskning har kommit på detta område och det finns hjälp att få

jag tror inte på teorier om för liten kärlek som barn o.s.v.....det finns inga enkla svar....
jag kan brätta om mig själv.
jag är tillsammans med världens finaste person. Jag vet inte var i världen jag skulle kunna hitta en sådan person. Vi har planer på att flytta från Sverige...vi har drömmar och visioner.

Mitt problem är att hon inte är här. Vi har ett långdistansförhållande.
Mitt andra problem är att jag oxå får som några nämnt jätteångest av förhålllanden.

jag har en teori varför...och försöker ibland diskutera det med henne...men hon tar det som ett bevis på att jag inte älskar henne lika mkt...så är det ju inte!

här kommer en text ur Göteborgs Fria, som jag tycker att alla ni som grubblar över varför det e svårt med förhållanden bör läsa....och ta med en nypa salt;)

SYNPUNKTEN fredag, 3 oktober 2008 | 08:00
Experimenterar ni med monogami?

Hej spalten! Jag har alltid varit lycklig med min livskamrat men är nu rädd att känslorna börjar svalna. Vi har liksom inget att säga till varandra längre. Vad ska vi göra??
/Rådlös

Svar: Hej Rådlös! Ni verkar ju ha en gigantisk utmaning framför er. Hur kan du då säga att ni inte har något att tala om? Det verkar snarare som om ni inte vågar prata om det som är viktigt, typ om ni ska fortsätta hänga eller bryta upp. Alltid ett spännande samtalsämne det lovar jag.

Tänk så här, om den här partnern försvinner så har du ju flera andra, så det kanske inte behöver vara någon katastrof. Eller experimenterar ni med monogami? Jag får en känsla av det. I så fall är det fullt normalt att ni känner er lite rädda och fastlåsta för då har ni ju så att säga lagt alla ägg i en korg.
Monogami behöver inte orsaka några skador om det utövas med försiktighet och gott om socialt glidmedel. Det viktiga är alltid att man avbryter och återgår till mindre vågade umgängesformer om en av er inte längre tycker att det känns bra.
Människor har experimenterat med denna form av social begränsning i tusentals år och det finns till och med exempel på fenomenet i djurriket! Det finns också en hel del populärkulturella verk om monogami som ni kan hämta inspiration från, men tänk då på att det ofta är en idealbild som målas upp. Det rör sig också för det mesta om så kallade heterosexuella parrelationer i de här fallen. Men om ni har bestämt er för vad ni har för kön och ni inte passar in i den här normen så kan ni säkert tänka er in i situationen ändå med lite god vilja, och det har ni ju visat att ni har!

Det finns till och med de som ägnar sig åt sexuell monogami, inte bara social (detta förekommer dock inte hos andra djur än människan, så vitt man vet). Men det är inget som rekommenderas för den som inte verkligen vet vad den håller på med. Det är mycket stor risk för att åtminstone en av er blir känslomässigt rubbad om ni ägnar er åt både social och sexuell monogami, och skadorna kan faktiskt bestå även långt efter att experimentet har avslutats. Generellt kan sägas att ju längre försöket pågår, desto svårare blir det för er att knyta an till andra människor om ni inte jobbar aktivt och kontinuerligt med problemet. Å andra sidan finns det de som har gjort seriösa monogama försök som hävdar att den extrema fokuseringen på en enda relation har gjort denna så intensiv att det har lett till någon form av rus. Men detta är inte vetenskapligt belagt.

Sedan har vi det här med barn. Det framgår inte om ni lever tillsammans med några sådana. I ett monogamt förhållande kan de vara ett sätt att lindra isoleringskänslorna, men det finns ett par saker att tänka på.
För det första har ju barnen inte valt att delta i ert experiment och ni får inte låta det gå ut över dem. Barnen har ett stort och naturligt behov av att träffa folk. Om ni inte är så många hemma så måste ni se till att kompensera på annat sätt för att ni så att säga stryper tillgången på mänsklig kontakt.
För det andra kommer barnen att ta en mycket stor del av er tid i anspråk om ni bara är två vuxna, och särskilt om de är fler än ni. Det finns en reell risk för att all er energi går åt till matlagning och barnuppfostran och att ni därmed inte hinner utvärdera hur ert sociala experiment fortlöper. Det är ett mycket vanligt fel bland monogamianer att de glömmer bort att det finns alternativ. De glider lätt in i en föreställningsvärld där deras livsstil framstår som naturlig. Ofta hamnar de i en subkultur där alla deras vänner – eller kontakter, som det snarare handlar om i monosamhället– är inne på samma spår.

Hur som helst är det lätt att det slutar med just den situation som du beskriver, att man plötsligt inser att den relation som man har satsat allt på inte längre maximerar välbefinnandet.

Caspar Behrendt • frilansjournalist och fristående krönikör
SYNPUNKTEN fredag, 3 oktober 2008 | 08:00


åter till min egen situation:Jag önskar inerligt att jag kunde få leva och älska henne gränslöst i alla avseenden...men det är svårt...jag är extremt svartsjuk även om jag själv kan stå för att kärleken till en männsika inte uteslutar kärleken till någon annan. Jag känner att jag bara kan preoritera en person. och det är hon...
min slutsats är nog att det inte finns någon....utan att var och en få komma på vad dom själva behöve och vad som är viktigast...men det är fan inte lätt.....
Uppoffra aldrig för mkt av dig själv......då slutar du vara den du är......
men våga se riktig kärlek när den inträffar....det finns inte bara en person som är den rätta.....
vi lever efter så många konstiga och påhittade slutsatser.....
lev efter dina egna.....
jag tror man kommer lite närmre lyckan om man vågar vara ärlig med sig själv...
är man inte ärlig mot sig själv är det lätt att bete sig som ett svin....
tack å hej...leverpastej....

om det är någon som vill diskutera mer så gärna.....

Tragiskt med alla som mår så dåligt. Började nätdejta för ett halvår sedan blanbd annat på www.datedirekt.se och har hittat en trevlig kille att lita på. Så sitt inte hemma och deppa-ut på nätet och flirta istället

Hej

Jag är en 35 årig kille som lider av social fobi, allmän ångest och oro, grubblar mycke, har jobbiga symptom som yrsel, trötthet, irritation mm. Har sedan nästan 2 år sedan träffat en tjej och vi bor på var sitt håll. Hon vill flytta ihop, bygga en framtid med barn och hela paketet. Själv är jag livrädd för vad allt detta kommer innebära, allt ansvar, alla nya situationer min sociala ångest kommer bli tvungen att utsättas för osv....

Vi fungerar ganska bra ihop, jag kan tycka att hon har lite svårt för att ta min ångestproblematik på allvar bara. Om jag mår dåligt inför en situation kan hon säga "Lägger ner det nu...." eller "Skärp dig..." som att man bara är löjlig. Detta gör att jag inte känner mig speciellt trygg eller sugen på att ta steget (delvis detta)

Men med jämna mellanrum kommer det här med att flytta ihop upp till ytan...och det blir bråk eller vad man ska kalla det. Hon blir enormt besviken när jag säger att jag fixar inte detta nu med att flytta ihop (jag kan förstå henne också)....så är vi på var sitt håll ett tag och så blir det bra igen tills det kommer upp på ytan igen...och såhär har det hållit på.

Nu i fredags var det dags igen men denna gången blev det mer allvarligt. Vi kom typ överrens om att det är lika bra vi inte fortsätter. Hon sa att jag vill inte att du ringer mer. Jag måste sörja och gå vidare sa hon....

Nu sitter jag här å lipar, mår jävligt uselt, besviken på mig själv att jag inte kan ge den jag älskar allt detta som hon vill. Känner mig feg och undrar varför jag inte gav det en chans men när väl är i det så vågar man inte....känns som jag ska bli galen av alla tankar på hur jag ska lösa detta...när jag tänker att det inte finns någon lösning rasar allt....det kanske är så att det inte finns en lösning?

Vet inte vad jag vill med detta men är det någon som känner igen sig?? Jag vill bara dööö...