Det var längesedan denna diskussion fördes, men jag hittade den just på nätet. Helt befriande att det finns andra med samma problem som jag. Jag var singel i 6 år (mellan 24 - 30) och mådde jättebra. Satsade på jobb och vänner och hade så mysigt i min lägenhet. Visst drömde jag om kärleken, men jag var ändå lycklig. Hade några korta förhållanden där jag var mest kär och trånade, men fortfarande, jag mådde så bra. Lite ledsen när jag blev sårad och lämnad men jag hade min lägenhet, mina vänner och mitt jobb, och framför allt, min egen tid.
När jag väl träffade min nuvarande sambo så var jag 30 år och kände att det verkligen vad dags att stadga sig. Han var snäll och trygg, glad och rolig. Perfekt. Vi var särbos i fyra år eftersom jag ville ha kvar min lägenhet och mitt liv men har nu bott hos honom sedan i somras. Nu mår jag så dåligt. Har sån ångest. Det har blivit mycket värre än jag kunde drömma om. Han har två barn som bor varannan vecka. Huset ligger långt från stan och jag får pendla 2 1/2 timme varje dag för deras skull. Hur sk jag göra? Jag älskar honom och det skulle vara svårt att träffa en mysigare kille. Men jag är inte kär och jag mår så dåligt. Tittar varje dag på hemnet och drömmer om att köpa en liten lägenhet nära stan där jag får leva MITT liv.
Till saken hör att jag nu blir 35 år och jag vill ha barn... hm... dilemma. Detta gör att min ångest är ännu värre. Jag är inte lycklig i mitt förhållande. Jag behöver vara mer KÄR för att det ska funka. Kan jag bara bli kär i de som inte vill ha mig??!! Livet känns trist och deppigt. Inget att se fram mot.
Förut kunde jag pigga upp mig med bio och middag med kompisar, men det går inte längre, inte så ofta i allafall eftersom jag bor så fruktansvärt långt från stan. Mitt jobb blir lidande av allt pendlande. Mina vänner gör kul saker ihop utan mig. Jag vet att det är ett barnsligt resonemang i min ålder, men mina vänner och mitt mysiga liv med jobb och middagar lockar mer än fredagsmys med en familj jag inte känner mig hemma hos.
Någon som har nåt tips!!!??