Ilska i samband med sorg genomlids antingen i ensamhet eller delas med någon man älskar och i dessa fall försvinner den gradvis.

Denna ilska kan på många sätt riktas från medvetandet mot självet (och ge upphov till känslor av självförebråelse och skuld), mot familjen (och ge upphov till känslor av utfrysning eller anklagelse om den sorgedrabbade känner att ingen bryr sig), mot andra (och ge upphov till klagomål om att känna sig kränkt eller nonchalerad, och ibland till påföljande rättstvist) och så småningom mot Gud (och ge upphov till förlorad tro).

Sorgerelaterad ilska kan även hållas tillbaka och då orsaka depression eller psykosomatiska sjukdomar.

Ilska är en naturlig del av sorgearbetet, men om den håller i sig kan förståelse och stöd från en utomstående expert (psykoterapeut eller psykiater) vara till särskilt god hjälp.