Fråga:
Vad är våld/våld i nära relationer? Vad har våld för orsaker och konsekvenser? Vad finns det för behandling för människor med våldsproblem?
Svar:
Våld, i olika former, är ett väldigt vanligt mänskligt fenomen, som de allra flesta människor på ett eller annat sätt kommer i kontakt med under sin livstid. Det orsakar oerhört stort lidande för personer som utsätts för och som bevittnar våld, och har även negativa konsekvenser för den som utövar våld. Därutöver leder det till stora samhällsekonomiska efterverkningar, bland annat i form av polis- och sjukvårdskostnader.
En stor del av våldet förekommer inom familjen och riktas då främst mot kvinnor och barn, men detta våld är väldigt skamfyllt och tabubelagt, vilket kan göra det väldigt svårt att tala om.
Följande text diskuterar våld, i synnerhet våld i nära relationer. Den diskuterar vad våld är och vad det har för konsekvenser, varför människor utövar våld samt vilken behandling som finns för personer med våldsproblem. Mycket av det som står här är giltigt också för andra former av våld än inom familjen, och inte bara för våld mot kvinnor utan även för våld mot män. Texten har sin utgångspunkt i kliniska erfarenheter från norska ATV (Alternativ til vold), beskrivna i böckerna Meningen med våld, av Per Isdal och Menns vold mot kvinner, av Marius Råkil (red). ATV är Nordens första behandlingsverksamhet för våldsamma män.
Per Isdal, som är psykoterapeut och leder ATV, beskriver våld som handlingar, riktade mot en annan person, som smärtar eller skadar, skrämmer eller kränker, eller får personen att göra eller avstå från att göra någonting mot sin vilja.
En våldsdefinition av detta slag fokuserar på handlingen snarare än på avsikten och innefattar därför också våld med "goda avsikter". Den inrymmer också andra former än rent fysiskt våld, exempelvis psykiskt och materiellt våld.
För en mer utförlig definition av våld se
Vad är våld?
Med våld avses en mängd olika handlingar som sker mellan människor. Per Isdal, som har lång erfarenhet av arbete med våld, framhåller maktutövning som våldets kärna. Betraktad som en makthandling har våldet ett mål; att påverka andra människor.
Vidare har våldet, enligt Isdal, tre aktörer: offret, utövaren och observatören. Dessa tre kan uppleva en och samma våldshändelse väldigt olika, men det som är gemensamt för de tre är att kontakten med våldet tenderar att föda nytt våld.
Offret upplever för det mesta våldet som starkare än förövaren. Det beror främst på att det är offret som direkt känner våldet, men också på att offret ofta känner rädsla, vilket är en känsla som ökar sensitiviteten. Vidare har våld en tendens att, mer än andra upplevelser, fästa sig i minnet hos offret. Dessutom har våld en hög traumapotential. Ett trauma är en mycket stark upplevelse av kontrollförlust och maktlöshet, som ofta innefattar en rädsla för att dö.
När våldet upplevs som ett trauma kan det resultera i starkt begränsande traumareaktioner, som nedsatt funktionsnivå, muskelsmärtor, sömn- och koncentrationsproblem samt depression. Våldserfarenhet behöver inte resultera i allvarliga psykiska problem, men kan ändå yttra sig i att beteendet hos den som blivit utsatt för våld blir mer undvikande och/eller kontrollerande.
Även en person som bara är vittne till våld kan få liknande skadeverkningar som offret, till exempel när det handlar om barn som ser den ene föräldern misshandla den andre.
Den ovan nämnda definitionen av våld är vid, och begreppet inrymmer ett stort antal olika handlingar. Det finns en viktig poäng med att använda just ordet våld, framför allt för personer som utsatts för våldet. Genom att kalla det våld, istället för något mer neutralt begrepp, kan de bättre förstå och bearbeta det obehag som våldet medförde. En annan anledning är att våld som döljs eller bortdefinieras, inte heller problematiseras eller analyseras i syfte att ersättas med andra alternativ.
Så gott som allt våld kan betraktas som problematiskt, trots att det är ett vanligt mänskligt fenomen. Sannolikt är de allra flesta människor kapabla att utföra något slags våld, framför allt i situationer som upplevs som vanmäktiga. En person betraktas dock ha ett våldsproblem om han/hon brukar våld på ett sätt som klart negativt påverkar omgivningen, eller honom/henne själv. Särskilt uppmärksam bör man vara när det handlar om allvarligt våld, även om det rör sig om en engångsföretelese.
Per Isals grundinställning i sitt arbete med våld är att våldet främst kan förstås som en reaktion på, och ett försök att kontrollera vanmakt eller maktlöshet. Vanmakten är sällan total utan handlar om olika grader av maktlöshet, och kan beskrivas som brist på exempelvis:
Vanmakt kan handla om att leva under svåra livsvillkor eller att befinna sig i en särskilt besvärlig eller trängd situation. Vidare kan vanmakten vara kopplad till en oförmåga att uppfylla behov som att äta, dricka, sova eller värma sig, eller till en skada eller ett handikapp. Vanmakten kan också vara rent upplevelsemässig, vilket innebär att olika personer kan uppfatta sig som maktlösa i olika situationer.
Känslomässig vanmakt är en annan typ av maktlöshet, som handlar om vanmakt inför sina egna eller andras känslor. Det kan handla om att inte kunna uttrycka sina känslor, eller om att inte orka stå ut med dem och därför agera ut dem för att bli av med dem. I forskning talar man också om sexuell vanmakt, som kan handla om problem med sexuell upphetsning, samt problem att få erektion eller orgasm.
Slutligen kan vanmakt också vara strukturell, i den meningen att personer, på grund av hur samhället ser ut, begränsas till följd av deras kön, klasstillhörighet, etnicitet eller sexuell läggning.
Frustration är ett begrepp som ligger nära vanmakt, men har en snävare betydelse. Det kan förklaras som ett tillstånd som uppkommer när man hindras från att följa sin plan och uppnå sina mål. Frustration och vanmakt, samt andra känslor som rädsla, ångest och ilska, har gemensamt att de alla kan föregå aggression, som i sin tur ofta tar sig uttryck i direkta våldshandlingar. Här är det dock viktigt att komma ihåg att aggression och våld är en av många möjliga valbara reaktioner på känslor som frustration och vanmakt. Genom att här fokusera på valet, vilket görs inom ATV, kan man jobba med att försöka hitta andra alternativ till våld.
Om det uppstår känslor av maktlöshet i mellanmänskliga relationer finns det generellt två mindre bra alternativ som bör undvikas. Det ena är tillbakadragande, som handlar om att ge upp sig själv, underordna sig och låta bli att reagera. Det andra är angrepp som innebär att på något sätt skada den andra, exempelvis genom våld eller kränkning. Det bäst fungerande alternativet att hantera vanmakten som uppstår är generellt att tala med varandra. Det handlar om att öva på att i ord uttrycka vad man menar och känner, samt att lära sig lyssna och vara lyhörd för den andres tankar och känslor.
För att kunna förstå våld, och varför människor utövar det, undersöker man inom ATV de positiva effekterna av våldet. Ur utövarens synvinkel finns flera konsekvenser av våldet som kan betraktas som positiva. Varaktigheten i dessa konsekvenser varierar men är oftast väldigt korta, och ofta kan våldsutövaren vara omedveten om de positiva konsekvenserna vid själva våldstillfället. Exempel på positiva konsekvenser som beskrivs är:
På längre sikt finns många negativa konsekvenser för våldsutövaren, som exempelvis:
Ofta förminskar våldsutövaren de positiva såväl som de negativa konsekvenserna av våld. Därför är det, i ATVs arbete med våld, viktigt att uppmärksamma alla aspekter av våldet.
Professionella behandlare som arbetat mycket med mäns våld, exempelvis Per Isal och Marius Råkil, som är psykolog och även han verksam vid ATV, talar om vissa grundantaganden om våld. Exempel på sådana antaganden är:
Detta grundantagande hänger ihop med antagandet att våld är ett könsproblem. Familjelivet är det maktsystem som ligger närmast till hands för de flesta människor, och inom familjen sker också en stor del av allt våld. Våldets hierarkiska karaktär gör att kvinnor och barn generellt är den mest våldsutsatta gruppen. Den extra utsattheten beror till stor del på att de i regel befinner sig i ett fysiskt underläge.
Ett annat sätt att se på våldet är att undvika uppdelningen och betrakta det mesta våldet som både expressivt och instrumentellt, eller med andra ord, känslomässigt och förnuftigt. En person som utför en våldshandling kan mycket väl vara driven av känslor som vanmakt, kränkning eller raseri, men samtidigt vara en tänkande person som styr sitt beteende och gör medvetna val. Ofta kan dock personen som utför handlingen uppleva att antingen känslan eller förnuftet tagit överhanden.
En viktig del i ATVs arbete med våld är att försöka få den som utövat våld att gå till botten med båda delarna av våldet. Ett exempel kan vara en man som slagit sin fru, och sedan förklarar det med att han tappat kontrollen och inte vetat vad han gjort. Om våldsutövaren får möjlighet att tillsammans med terapeuten granska våldshandligen närmare kan dock flera ”förnuftiga” val upptäckas. Det kan vara omständigheter som att han väntade tills de kom hem och var ensamma innan han gav efter för känslorna, att han drog för persiennerna, satte på stereon eller teven på hög volym, att han slog henne på kroppen för att skadorna inte skulle synas eller att han kontrollerade våldet så att hon inte avled eller fick några allvarligare skador.
Det är ovanligt att en person helt saknar kontroll över sitt våldsanvändande. De flesta är kapabla att kontrollera sig, men använder sig bara av den förmågan i vissa situationer, exempelvis när de är på arbetet, eller ute bland folk.
Det är viktigt att klargöra att antagandet att våld innehåller förnuftiga element, inte är detsamma som att en person som utövar våld är förnuftig. Våld kan förstås som en del av en fungerande strategi för att nå ett mål, men sannolikt är det så att väldigt få människor i grunden vill vara våldsamma.
Det har gjorts och görs fortfarande forskning som försöker komma fram till vilken typ av människor som utövar våld. Det enda som verkar samstämmigt är att den absoluta merparten består av män, och ju allvarligare våld det handlar om, desto högre andel män är det. Bortsett från det finns det många olika förslag på indelningar i personlighetstyp. Dessa kategorier varierar i namn, antal och innehåll, och just variation och motstridiga forskningresultat tyder på att det är väldigt svårt att indela våldsutövande människor i personlighetsfack.
Det råder ingen tvekan om att allt våld i samhället leder till oerhört mycket lidande. Men därutöver har våldet också enorma samhällsekonomiska effekter. En anledning till att översätta lidandet i siffor är att det tydliggör problemets omfattning och gör det lättare att tala om, vilket motiverar utvecklandet av behandlingsmetoder.
En brittisk undersökning visar att kostnaden, enbart för mäns våld mot kvinnor, i Storbritannien är omkring 387 miljarder kronor per år, vilket motsvarar nästan 6 000 kronor per invånare. I en tevedebatt, 2006, uppskattade jämställdhetsminister, Jens Orback, att motsvarande siffra för Sverige skulle kunna vara 15-20 miljarder kronor per år.
Det finns undersökningar som har gjorts för vissa delar av våldets kostnad. En sammanräkning från polisen visade att kostnaden, enbart för polisarbetet med mäns våld mot kvinnor, år 2005, uppgick till över 370 miljoner kronor. Sedan tillkommer kostnader för exempelvis ambulansutryckning och olika typer av vård, för domstolskostnader och fängelsevistelse, för skyddat boende och för sänkt produktivitet och förlorad arbetsförtjänst, för såväl offer som gärningsman.
På Umeå universitet har det även gjorts en fallstudie med syftet att räkna ut den sammanlagda genomsnittskostnaden för en man med våldsproblem. Den ännu inte publicerade studien uppskattar siffran till omkring två miljoner kronor per man. Det är ungefär lika mycket som det för ATV kostar att ha 60 män i behandling, under ett helt år.
Samtliga dessa undersökningar berör bara mäns våld mot kvinnor, så givetvis tillkommer stora samhällsekonomiska kostnader för allt övrigt våld.
Den första behandlingsverksamheten för våldsamma män heter Emerge och startades 1977 i Boston, USA. Grundaren, David Adams, förespråkar en profeministisk utgångspunkt, vilket innebär ett fokus på makt- och kontrollaspekterna av våldet. Behandlingen hör hemma i den psykoedukativa (psykologiskt undervisande) traditionen. Begreppet psykoedukativ innebär att man arbetar med de psykologiska aspekterna av våldsutövandet, samtidigt som man arbetar med avinlärning av våldet som handlingsalternativ. Grundantagandet är att våld har lärts in, kulturellt och socialt, vilket innebär att våldet också kan läras av.
Behandlingen, som inspirerat verksamheter i bland annat Norge, och nu även Sverige, syftar ytterst till att ansvariggöra våldsutövaren, samt att hjälpa honom att hitta alternativ till våld.
Norge är, med omkring 20 års erfarenhet, ett framträdande land i behandlingen av våldsamma män, och norsk forskning indikerar att majoriteten av de män som gått i behandling slutat med våld. I Norge finns också, sedan 1996, en avdelning för kvinnor med våldsproblematik. Även i Sverige har behandlingsverksamheter börjat växa fram, och närmast den norska förlagan ligger MVU (Mansmottagningen mot våld i Uppsala), som sedan 2001 arbetat efter ATVs principer. Syftet är givetvis att minska offrens lidande, men också att erbjuda människor med våldsproblematik ett behandlingsalternativ. Ovanstående siffror visar också att det i allra högsta grad är samhällsekonomiskt gynnbart att satsa pengar på fungerande behandling.
Till att börja med finns det ett antal etiska grundantaganden som framhålls som mycket viktiga inom ATV. Exempel på dessa är:
Behandling inom ATV följer vissa huvudprinciper. Arbetet behöver dock inte alltid gå i exakt denna ordning:
Det första steget som tas i arbetet med våld är att lägga fokus vid just våldet. Våld är oftast något som är mycket svårt att leva med. Därför försöker människor finna olika förklaringar till våldet. Våldsutövaren måste dock granska sina våldshandlingar i detalj, sätta ord på dem och erkänna dem utan förskönande omskrivningar. Exempel på strategier som syftar till att göra det lättare att leva med våldet är:
Osynliggöring: Handlar om att helt enkelt inte låtsas om våldet; att inte tala om det och inte se eller höra det. Detta är vanligt exempelvis när det rör sig om familjevåld, vilket ofta inte syns utåt, då det är så skamfyllt och tabubelagt.
Normalisering: Att betrakta våldet som något annat, mer oladdat, än våld, till exempel pojksträck, smisk eller ett livligt gräl.
Förnekande, bagatellisering och förminskande: Förnekande är en väldigt primitiv försvarsmekanism som främst förekommer hos barn. Det tar sig uttryck i att personen hävdar att situationen aldrig ägt rum. Men förnekande kan även förekomma vid våldshandlingar, särskilt om de är väldigt skamfyllda, som incest och andra sexuella övergrepp. Bagatellisering och förminskande handlar om att, inför sig själv eller andra, göra olika omskrivningar som förmildrar och minimerar handlingarnas allvarlighetsgrad.
Efter att ha detaljbearbetat våldshandlingarna är nästa steg att erkänna sitt ansvar för dem. Fokus ligger alltid på att våld, i olika situationer, är ett valbart alternativ bland andra. Alla typer av förklarings- och rättfärdigandemetoder (som ibland också anammats av offret) förs upp i ljuset, utmanas och problematiseras.
Ödesförklaringar: Dessa förklaringar har gemensamt att de på något sätt tar bort utövarens ansvar, exempelvis för att han/hon är psykopat, född med kort stubin, är ett incestoffer eller bara har det i blodet.
Externalisering: Förmodligen det vanligaste sättet att begripsliggöra våld, som innebär att förklara våldshandligen som orsakad av något som ligger utanför den egna personen. Ödesförklaringar är en typ av externalisering. Andra kan handla om att det var någon annan som provocerade, tjatade, bråkade, retade eller inte lyssnade, och på så sätt utlöste våldet. Ytterligare en annan är att: "jag var full".
Överförenkling: Handlar om att reducera våldshändelsen till ett scenario där det egentligen inte fanns någon annan utväg än att ta till våld.
Först efter att våldsutövaren erkänt våldet och tagit ansvar för det börjar arbetet med att undersöka våldets sammanhang.
Utgångspunkten i Isdals förståelse av våld är att det inte finns något blint våld. I arbetet med våld är det nödvändigt att värja sig mot, och se bakom den skenbara meningslösheten. En våldshandling har sin utgångspunkt i våldsverkarens liv, tankar och känslor, och granskas den i detalj visar den sig sällan eller aldrig vara en överraskning.
Vill man försöka förstå en människas beteende kan man titta på det i relation till personens livshistoria, den kulturella ram personen lever i samt till den speciella situation personen befinner sig i.
En princip som är viktig att ha i åtanke är människors benägenhet att upprepa beteenden som en gång fungerat. När det gäller våld handlar det om att undersöka våldets historia och dess funktion. Det finns ingen generell våldshistoria eller allmängiltiga orsakssamband bakom våld, utan varje våldsverkares historia är unik. Det viktiga är att arbeta utifrån att våldet varken saknar mening, orsak eller historia.
Per Isdal hävdar att den viktigaste orsaken på individnivå, för att förklara våldsamt beteende, är misshandel och övergrepp under uppväxten. Dock är en sådan faktor varken nödvändig eller tillräcklig, vilket innebär att det finns våldsutövare som inte själva utsatts för våld, liksom det finns personer som utsatts för, men själva aldrig använt våld.
Något som verkar vara av avgörande betydelse för om en person som utsatts för våld själv blir våldsutövare är hur upplevelsen bearbetas. Tre huvudpunkter i en sådan bearbetning är; för det första att tydligt benämna våldet som våld; för det andra att lägga ansvaret på den som utövat våldet; och för det tredje att sätta ord på upplevelserna och, helst upprepade gånger, tala om dem med andra.
Det finns många fler faktorer som kan spela in på individnivå, till exempel uppfostran, tidigare trauman och förluster, samt olika biologiska faktorer som exempelvis temperament. På gruppnivå talas det om faktorer som mobbning, gängbildning eller andra typer av grupptryck. På samhällsnivå finns det ytterligare faktorer som är viktiga, framför allt är det ojämlika maktförhållandet mellan kön, en faktor som är viktig att ha i åtanke när det handlar om familjevåld, eller mäns våld mot kvinnor.
En strategi som är viktig att utmana på denna nivå är:
Fragmentering: Att uppfatta våldet som en eller flera fristående händelser som inte har någonting att göra med det som hände före eller efter, och inte heller har något samband med varandra.
Efter att ha arbetat sig igenom de första tre stegen, fortsätter arbetet med att fokusera på våldets konsekvenser. Det är viktigt att våldsutövaren kan lära sig att ta andras perspektiv, och se vad våldet gör med offret och de som eventuellt bevittnat våldet. Men det är också viktigt att se vilka negativa efterverkningar våldet har på den egna personen. I den här delen av behandlingen handlar det också om att utveckla ett fungerande känsloliv samt en förmåga till empati.
Strategier som kan utmanas här, om de inte utövats tidigare är:
Rättighetstänkande: Här är våldet kopplat till de rättigheteter utövaren anser sig ha, exempelvis i barnuppfostran. Våldet kan också rättfärdigas då det utövas för något gott, högre syfte. I båda fallen tenderar våldsutövaren att bortse ifrån, eller förminska de negativa konsekvenser våldet har för offret.
Även förnekande, förminskande och bagatellisering kan vara metoder som hindrar våldsutövaren att inse effekterna av våldet för de utsatta.
När man arbetar med våld terapeutiskt kan våldet delas in i olika kategorier, som kräver olika typer av behandling. Den indelning som Per Isdal gör i sitt arbete är:
Situationsvåld: Handlar om personer som använder våld i alla typer av situationer. Det kopplas ofta ihop med aggressionsproblematik, och behandlingen kan bestå av att arbeta med självkontroll.
Relationsvåld: Våld inom nära relationer, eller andra maktsystem. Oftast har personen som utövar våldet något slags maktövertag. En mycket viktig del av terapiarbetet är att synliggöra våldet, eftersom denna typ av våld för det mesta är väldigt skamfyllt. Andra viktiga delar av arbete rör värdesystem, självkontroll och kommunikation.
Funktionsvåld: Våld som hjälper personer att uppnå positiva resultat av något slag. Det är viktigt att erkänna fördelarna med våldet för att sedan kunna problematisera det. Därefter måste sättet våldet rättfärdigas på utmanas, och våldsutövaren får försöka hitta sätt att uppnå sina mål utan våld.
Traumavåld: Handlar om personer som använder våld i vissa speciella situationer. Våldet föregås av dödsångest, panik eller andra starka obehagskänslor som hör ihop med ett tidigare trauma, och som triggas i vissa situationer. Detta är den allra minst kontrollerade våldsformen. Behandlingen handlar här om att söka bakåt i tiden för att hitta ett konkret sammanhang bakom våldet. Därefter måste de bakomliggande trauman bearbetas.
En person kan ha problem med våld ur flera kategorier samtidigt.
I ATVs terapeutiska arbete med våldsamma män anses en problematisering av mansrollen vara en nödvändig beståndsdel. Vad människor har för relation till makt och vanmakt, hur de utövar makt och hur de väljer att hantera maktlöshet antas till stor del bero på inlärning och erfarenhet.
Det har gjorts mycket forskning på hur pojkar och flickor socialiseras in i, eller lär sig olika könsroller. Pojkar och flickor växer upp i ett samhälle där det råder en ojämlik maktfördelning mellan könen. Pojkar, flickor, män och kvinnor behandlas olika på grund av sin könstillhörighet, och de får mer träning i, och mer uppmuntran för, olika egenskaper. I den traditionella mansrollen framhävs exempelvis styrka, konkurrens och kontroll. Detta sker på bekostnad av egenskaper som flexibilitet, omsorg, solidaritet och samarbete, vilket kan vara en förklaring till att män är särskilt utsatta för att utveckla våldsproblematik.
Även förhållandet till egna och andras känslor, som mansrollen medför, kan vara en del i förklaringen till mäns våld. Män har i allmänhet mindre träning i alla känslor, eventuellt med undantag för ilska. Känslor som hjälplöshet, otrygghet och vanmakt passar illa in i mansrollen, och kan för många män vara mycket svåra att uttrycka och förmedla.
Känslor spelar en mycket viktig roll i kommunikationen mellan människor. Att kunna känna igen och uttrycka ett brett spektrum av känslor, är nödvändigt för att kunna förstå sig själv och andra, liksom för att kunna bli förstådd av andra. Aggression kan vara ett sätt att kompensera för en oförmåga att känna eller uttrycka känslor. En viktig del i ATVs arbete med våldsamma män handlar därför om träning i att utveckla ett fungerande känsloliv.
Effekterna som de traditionella könsrollerna har på flickor och kvinnor ser annorlunda ut, men de är lika viktiga att uppmärksamma och utmana. Flickor får i allmänhet mindre träning i, och uppmuntran för, just ilska och protest. Kvinnorollen präglar delvis flickor till att bli snälla och omhändertagande, vilket kan medföra en brist i viktiga egenskaper som självmarkering och gränssättning.
Resultat från olika behandlingsverksamheter, i olika delar av världen, visar att det går att komma åt våldsproblematik. Nyckeln till ett lyckat resultat kan, utifrån ATVs metod, sammanfattas med att våldsutövaren har erkännt våldet i detalj och tagit ansvar för det, vidare förstått det i ett sammanhang och tagit till sig konsekvenserna av våldet. Det krävs också att strategierna som rättfärdigat och upprätthållit våldet ifrågasatts och upplösts, samt att de beteenden och attityder som hängt samman med våldutövandet förändrats. Slutligen är det viktigt att den tidigare våldsutövaren funnit lämpliga och på längre sikt hållbara alternativ till våld.
Mera svar på frågor om psykologi och psykisk hälsa: Web4Health.