Äldre kliniker ansåg att epilepsi alltid skulle beaktas som en möjlig diagnos när ett våldsamt brott hade begåtts, särskilt sådana brott som skett i så kallat "blint raseri". Gamla rättsmedicinska texter beskriver kriminella med "epileptoid natur", vilket ansågs vara ett mentalt drag som gjorde dem benägna till våldsbrott.

Påföljande undersökningar fann inga bevis för detta förslag. En skandinavisk studie med nästan 1000 epileptiker fann ingen majoritet av kriminellt beteende om det inte fanns någon psykiatrisk störning. Nyare studier av förekomsten av epilepsi i brittiska fängelser fann att epileptiker var något mer representerade, men detta klargör bara att de oftare hamnar i fängelse, inte att de är mer kriminella (dessutom bekräftades inte dessa resultat i liknande studier i Italien och Frankrike.

Hur som helst är epileptikers brott sannolikt inte mer våldsamma än andra förbrytares. Om det finns någon länk mellan farlighet och epilepsi, så beror den förmodligen på komplikationerna med det och inte på anfallen i sig och en sådan koppling bör aldrig ses som en allmän regel.