Ätstörningspatienter är bland de svåraste patienterna för en läkare. Medan majoriteten av människor med patologiska symptom uppsöker läkare med hopp om att bli av med symptomen och med stark motivation att förändras av terapin, så gör ätstörda patienter det med tvivelaktiga avsikter.

När ätstörningspatienter uppsöker läkare gör de inte det i första hand för att be om att bli befriade från sin besatthet över att kontrollera sin vikt och kroppsbild. Trots att detta är deras verkliga patologiska symptom så ber de oftast istället om hjälp att återfå kontrollen som de tycker sig ha förlorat.

Faktum är att när dessa människor ber om medicinsk rådgivning har de inte för avsikt att ge upp sin viktkontroll. De famlar i blindo och blir mycket upprörda av tanken på att ge upp det försvar som i åratal har skyddat dem från att känna sig svaga och otillräckliga.

Det är svårt att bemöta den här typen av önskemål och tolerera den låga motivationsnivå som patienter med ätstörningar visar för olika terapeutiska behandlingsförslag.

När majoriteten av dessa patienter beslutar sig för att träffa en läkare efter flera års sjukdom, vill de ha hjälp till förändring men är samtidigt oerhört rädda för just det. De är rädda att om de lämnar de symptom som blivit en livsstil för dem, så kommer de bli mer sårbara och oförmögna att bemöta andra människor utan att bli överväldigade.

Behandling är alltså möjlig och i de flesta fall lyckosam, men bara om patienterna inser hur mycket ångest som ligger bakom all effektivitet, besatthet och perfektionism som leder till den utmaning som de vanligtvis hittar på.

Ätstörningspatienter är som överlevande från ett skeppsbrott som håller sig uppe med en flytande vrakdel och som slutligen räddas av helikoptrar som kastar ner en lina och en livboj. De frågar sig om de ska lämna den träbit som hittills har hållit dem uppe för att hänga fast vid något mer osäkert.

Vad kommer hända om de släpper träbiten? Kommer de att drunkna medan de håller fast vid livbojen? Tänk om livbojen inte är nog för att hålla dem flytande? Och tänk om linan på livbojen går av när helikopterpersonalen försöker hissa upp dem? Och tänk om helikoptern kraschar och orsakar ännu större skada?

Varje gång vi försöker övertala en sådan här patient till behandling, försöker vi hålla dessa svårigheter i åtanke. Endast på det sättet kan vi förstå deras önskningar och deras rädsla.