Individer som lider av ätstörningar delar en rad dysfunktionella tankar som har att göra med deras kroppsuppfattning. De saknar förmåga att uppskatta sin vikt och kroppsuppfattning objektivt.

På grund av detta använder dessa individer mycket av sin tid till att försöka uppnå ett kroppsideal som bara kan finnas i deras fantasi och som i verkligheten är ouppnåeligt, eftersom det är så långt från deras fysiska vikt.

En teori om vad som motiverar dem är att de börjar sina "rationella" beteenden med viktkontroll, eftersom det är lättare att ha kontroll över sin kropp än att förbättra sina personlighetsdrag.

Den viktigaste psykologiska defekten som människor med ätstörningar har är att de inte tycker om sig själva och därför blir viktkontrollen ett sätt för dem att komma över denna brist på självkänsla.

Beteendet som dessa människor har som uppfattas så konstigt, är nära relaterat till det dåliga självförtroendet.

Människor med ätstörningar tycker att de är värdelösa och därför måste de försöka vara speciella. De tycker att de är dåliga människor och därför måste de alltid försöka vara så bra och förstående. De tycker att de inte har någon självkontroll och därför försöker de alltid utöva strikt kontroll på allt och alla. De ser sig själva som fula och feta och försöker komma över det med att göra sig så smala som möjligt. De accepterar inga halvmesyrer, så när de bestämmer sig för att göra något gör de det hela vägen ut eller inte alls. Alltså, de lever i en extrem värld - man är antingen väldigt smal eller väldigt fet.