De diagnostiska kriterierna för ADHD, enligt de internationella klassifikationssystemen (ICD 10 eller DSM IV), säger att vissa ADHD-symptom måste ha börjat före sju års startålder. Dessa symptom måste vara svåra och orsaka nedsättning av akademiska eller sociala funktioner. Om ett barn endast har mindre problem (jämfört med andra barn i samma ålder och utvecklingsfas) uppfylls inte ålderskriteriet.

ADHD är en genetiskt överförbar störning. Vissa mödrar kan beskriva ADHD-symptom hos sina barn under graviditeten eller i tidiga år, men vanligtvis kan dessa symptom inte skiljas från den normala spädbarnsutvecklingen. Under dagisperioden eller första skolåren visar barn med ADHD typiska symptom, eftersom de då får problem med att anpassa sig till sociala regler med andra barn eller lärare och kan också ha problem med låg uppmärksamhetsnivå eller distraherbarhet samt låg impulskontroll.

Emellertid kan barn (särskilt flickor) med den ouppmärksamma formen av ADHD klara av att kompensera dessa problem under en längre period. Det finns alltså barn som inte har allvarliga problem i skolan och som skriver utmärkta prov. När de blir äldre och får högre (eller annorlunda) krav på självorganisation och exekutiva funktioner (praktisk tankeverksamhet) kan de komma att få typiska problem.

Vissa unga kvinnor uppvisar typiska ADHD-symptom vid de hormonella förändringar som kommer i 13-14-årsåldern. Det finns ingen allmän överenskommelse bland experter hur man ska klassificera denna typ av ADHD-liknande symptom, om det inte har funnits några svåra symptom före sju års ålder. De flesta läkare skulle dock rekommendera dessa patienter att försöka med ADHD-behandling om de uppfyller de övriga diagnostiska kriterierna för ADHD samt att andra möjliga orsaker kan uteslutas.