Re: Kaotiskt liv

Hej!

Jag mår inte alls bra. Jag har alltid haft svårt att hålla ordning hemma. Haft kaos jämt. Som barn i mitt eget rum, som vuxen i mitt eget hem. Barnen tar sällan hem vänner, de föredrar att vara hemma hos kompisarna. När kompisarna är här så är det inte ovanligt att de undrar varför det är så stökigt... Så det är inte att jag har höga krav, det ÄR verkligen värre här än hos andra. Jag mobiliserar krafter och verkligen anstränger mig för att skapa ett normalt hem till mina barn, men jag lyckas aldrig.
Jag är så ledsen över att de ska behöva ha det så här. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag är också ofta trött och har svårt att få saker gjorda. Får ofta ångest. I grundskolan när jag bodde hemma fick jag så mycket hjälp med läxförhör och sånt av mina föräldrar så då klarade jag det ganska bra, gick ut nian med strax över medel. Sedan gick jag gymnasiet på annan ort och skötte mig själv. Då fick jag en lång period av ångest då jag bara låg hemma i sängen. Skolkade i flera veckor. Lyckades ta mig tillbaka med hjälp av en förstående klassföreståndare som ringde mig på morgnarna och motiverade mig att gå iväg till skolan. Gick ut med ganska dåliga betyg trots att jag egentligen har läshuvud, men jag hade för stor frånvaro.

Mitt första jobb som 19-åring var ett 1½-år långt graviditetsvikariat. Det var ett jätteroligt jobb men jag var ofta trött och fick ångest även där. Var hemma 2-3 dagar varje månad. Sjukskrev mig för magont, förkylning osv. Lite vad som helst. Jag klarade bara inte av att gå upp på morgonen. Efter ett drygt år började försäkringskassan att kräva sjukintyg från första sjukdagen. Då fick jag panikångest för första gången. Hur skulle jag klara av, jag var ju inte förkyld. Däremot hade jag ibland ont i magen, vilket visade sig vara magkatarr. Jag bara inte orkade med tillvaron. Så nästa gång jag kände att jag inte klarade av att gå till jobbet så ringde jag mamma och bara grät i telefonen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hon sa att jag skulle gå till doktorn och säga som det var. Vilket jag gjorde och fick sjukintyg!! För depression! Jag var så förvånad att jag hade fått samhällets tillåtelse att stanna hemma från jobbet. Fick min första kuratorkontakt. Minns dock inte om det gav så mycket.

Efter vikariatet var jag arbetslös i omgångar. Märkte så tydligt att ångesten och tröttheten släppte när jag var arbetslös. Men har alltid varit den "duktiga" sorten som är uppfostrad att göra rätt för mig. Så jag sökte och fick jobb. Dock var jag livrädd för att få en lång fast anställning, så jag sökte nästan bara vikariat.

Sedan träffade jag min man och vi fick 3 barn som jag var hemma med 6 år i följd. Under den här perioden hade jag nästan ingen ångest alls. Däremot bar jag på den ständiga skammen över hur vårt hem såg ut. Och jag var tröttare än någonsin, men det är väl så att ha småbarn. Jag såg det som normalt att vara trött. Men när äldsta dotterns kompis sa att "min mamma säger att du ser så trött ut jämt" då började jag reflektera över det mera. Kanske var jag tröttare än andra? Jag fick så ofta höra av andra att jag såg trött ut.

Ju äldre barnen blev desto värre blev det här hemma, med disk, kläder, leksaker, post... allt i stora högar överallt. Hade jag bott någon annanstans, kanske i tyskland, hade jag säkert fått diagnosen messie syndrom. Men i Sverige upplever jag att jag inte får något gehör för mina problem.

När jag började arbeta efter barnen så gick livet i en sådan fart att jag nästan inga minnen har från 5 års arbete på ca 75%. Mot slutet av dessa 5 år började jag få problem med minnet och började få mer ångest och även yrsel. Blev sjukskriven för stressymtom och var hemma en månad. Min läkare ville sjukskriva mig längre men jag visste att det var besvärligt för kollegorna och kände ansvar för jobbet så jag valde att gå tillbaka och jobba några månader. Dock valde jag att säga upp mig eftersom jag mådde så dåligt att jag trodde att jag skulle dö. Det var som att det vibrerade i hela kroppen. Ett evigt fladdrande i bröstkorgen. Jag sökte en högskolekurs och pluggade i ett år. Under den tiden hade jag lektioner 2-3 dagar per vecka och hemstudier de andra dagarna. Då sov jag 10-11 timmar per dygn när jag hade möjlighet och pluggade resten av tiden. Hemmet förföll om möjligt ännu mer. Nu lagade jag knappt inte ens mat längre, vi levde på smörgåsar och hämtmat. Eftersom det inte var ett sånt liv jag ville ge mina barn så sökte jag inte till fortsättningskursen utan jag slutade studera och stod åter arbetslös. I somras när jag inte arbetade så mådde jag lite bättre än förut. Kände mig pigg för första gången på kanske 10 år. Barnen hade lov från skolan och jag hade ingen klocka som väckte mig. Sov 10-11 timmar per dygn igen, men mådde i alla fall bra i övrigt. Sedan fick jag i augusti ett 3 veckor långt vikariat. Jag tyckte att det var roligt att jobba igen, minns inte när jag kände så sist? September gick jag arbetslös och oktober fick jag ett 6-veckors vikariat, och då brakade allt samman igen. Jag blev så trött att jag blev yr, barnen fick smörgås och pizza till middag eller så fick de själva koka nudlar. Nu är vikariatet över, jag har varit hos husläkaren som tagit prover som jag ej fått svar på. Men det är ju kollat en massa prover förut så jag har inga förhoppningar om att det ska visa något nu. Men jag hoppas att de ska hitta felet, för jag vill ha ett liv där jag kan känna livskvalité. Och framför allt att jag kan orka med att vara mamma till mina barn. Deras barndom kommer ju inte tillbaka, det går inte att backa och göra om det bättre, det måste ju bli bra här och nu. För ett år sedan fick jag tinnitus och går sedan dess hos en kurator för att lära mig stresshantering. Har gått där ett år utan att bli det minsta bättre på att planera min tid och fungera bättre i vardagen. Har också problem med både spänningshuvudvärk och migrän. Ångestmedicinen kan jag inte äta för då tar jag mig inte ur sängen dagen efter, blir hemskt groggy av dem.
Jag skulle så gärna vilja veta vad som är fel på mig. Jag har bara ett liv och det känns som det rinner mig ur händerna. Är så ledsen.

Hej! Vad lustigt att jag fann min gamla tråd nu, bara någon dag efter ditt svar...
Nej, livet är likadant nu om inte ännu värre. För tre månader sedan sa min man att han ville skiljas... Så nu kommer jag bli ensam med barnen då han har jobb på annan ort och har träffat en ny i närheten av sitt jobb.

Men om vi bortser från livskatastrofen så går jag och trampar på samma fläck. Har a-kassa och en timanställning. Jobbar så mycket jag får ( de ringer) men mår jättedåligt om det blir mycket jobb. Ångest över hur jag ska kunna försörja mig och barnen så till hösten ska jag försöka studera igen så jag får en utbildning och kan slippa lokalvårdarjobbet som jag avskyr. Vi får se hur det går...

Var på nyårsfest hos en barnfamilj igår, tillsammans med mina tre döttrar. Där fanns en 5-årig pojke som frågade varför jag såg så trött ut. Suck! Jag blir så less på att alltid få höra att jag ser så trött ut. Jag vet inte vad det är som gör att man ser trött ut? Ögonen? Hyn?

Googlade precis på "ser trött ut jämt" för att kanske få några tips, och då var en av träffarna den här frågan som jag skrev för ett drygt år sedan!! Tack vare det så fick jag se ditt svar. Och tyvärr är ju texten i mitt ursprungsinlägg lika aktuellt fortfarande.