Incest påverkar inte alla barn på samma sätt. Även upplevelsen av övergreppen kan skilja sig åt i vissa avseenden. Detta kan variera med barnets ålder, hur länge incesten fortlöper och beroende av hur grova övergreppen är.

Det är emellertid vanligt att offren förtränger att övergreppen någonsin ägt rum. Detta betyder dock inte att de inte tagit skada av dem. Minnena kan bubbla upp till ytan igen, senare i livet, när offren hamnar i situationer som framkallar samma typer av känslor och kroppsupplevelser. Att förtränga upplevelserna är ett sätt för barnen att "överleva".

En metod för barnen att uthärda övergreppen är att helt avskärma sig under tiden ett övergrepp pågår. Vissa offer (eller överlevare som de brukar kallas i vuxen ålder) berättar att de brukade sysselsätta sig med exempelvis räkneövningar för att slippa vara mentalt närvarande. Andra beskriver hur de såg sin själ vandra ut genom dörren och att det bara var kroppen som låg kvar och utsattes för övergreppen. Offren skapar här en klar skiljelinje mellan jaget och kroppen. På så vis känner de sig inte delaktiga i det som händer.

Känner sig smutsiga

Många upplever övergreppssituationen som skrämmande och hotfull. Efter övergreppen känner sig många av barnen väldigt smutsiga, både inombords och utanpå kroppen. De fylls även av känslor av skam och självförakt. Detta kan sedan införlivas i offrets självbild, och de kan känna att de inte är värda bättre. Barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp kan uppleva, något som ibland kallas för, traumatisk sexualisering. Det kan inträffa då barnet får uppmärksamhet och presenter efter övergreppen, varpå barnet lär sig att manipulera sin omgivning genom sin sexualitet. Känslor av förräderi och svek är vanliga hos barnen när de inser att en person som de litat på, och som de varit beroende av, har svikit. Barnet är dessutom totalt maktlös mot den vuxne, och har blivit antastad och utnyttjad mot sin vilja. Om barnet dessutom har försökt berätta om övergreppen kan känslan av maktlöshet bli ännu mer påtaglig.

Vågar inte berätta

De flesta incestoffren vill inget hellre än att få berätta om familjens hemlighet, men vågar inte. Att de inte vågar kan bland annat bero på att de tidigt förlorat tilltron till vuxna människor. De kan även ha svårt att sätta ord på händelserna eftersom de är för unga för att riktigt förstå vad som hänt. Det kan vara så att barnet försökt förklara för mamma vad pappa har gjort, men att de inte lyckats förmedla riktigt vad de vill ha sagt. På så vis kan de känna att de försökt berätta, men att ingen vill lyssna. Barn, liksom vuxna, kan i allmänhet ha svårt att prata om ett så känsligt ämne som sexualitet. De kan dessutom vara rädda att inte bli betrodda eller känna sig hotade av förövaren. Genom att berätta om incesten kan barnet förlora den lilla trygghet han/hon har, och barnet vill absolut inte splittra familjen.