Tyvärr är det också anmärkningsvärt många ätstörningspatienter (mestadels anorektiker) som är både så fysiskt och beteendemässigt illa däran att det är nödvändigt med sjukhusvård.

Olyckligtvis finns det patienter med ätstörningar som inte verkar svara på någon typ av behandling och som därför kan räknas som kroniker.

I dessa fall har dock nya terapeutiska synsätt visat sig vara användbara för att hjälpa vid krissituationer, att minska dödligheten samt att öka livskvalitén.

Det som de flesta av alla dessa terapiformer har gemensamt är att man integrerar olika terapeutiska synsätt med varandra.

Om bara ett fåtal människor som lider av lättare former av ätstörningar skulle svara positivt på alla typer av behandling (familjeterapi, kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, näringsmässig terapi, psykofarmakologisk terapi, hjälpgrupper, etc.), skulle det i de flesta av de fallen vara nödvändigt att anta terapeutiska modeller som tar upp olika aspekter (biologiska, näringsmässiga, psykologiska, beteendemässiga, interpersonella) av matpatologi. För mer allvarliga fall behövs sjukhusterapi och multidisciplinära team med läkare, dietister och psykologer som har kunskaper om integrerad ätstörningsterapi.

Det är viktigt att framhålla att om man är mitt uppe i en allvarlig ätstörning, finns det inget enstaka terapeutiskt synsätt som har visat alls samma effektivitet som det integrerade.