Människor, som använder ätande som en pseudolösning på personliga problem, har gemensamt att de inte kan identifiera hunger riktigt och att skilja den från andra slag av kroppsliga behov eller känslomässig upphetsning. Man kan inte styra en funktion eller ett behov, som man inte ens är medveten om. Under hetsätningen känner de sig drivna att äta mot sin vilja. De äter även sådan mat som de vanligen tycker illa om. De upplever varken hunger, njutning eller mättnad under detta slags ätande. De får en tillfällig lättnad från känslor av ångest eller depression, som de felaktigt upplevt som "behov av att äta ", men denna tillfredsställelse är kortlivad och cirkeln av att "inte känna sig bra" och att äta utan att tillfredställa det egentliga behovet, upprepar sig utan slut.

Föreställningen att en instinkt eller drift så grundläggande som hunger inte är given redan från födelsen, utan något som man behöver lära sig för att hantera effektivt, föreföll förvånande i början. Men när man gjorde en strikt åtskillnad mellan den fysiologiska näringsbristen och den psykologiska handlingen att medvetet uppleva denna brist som "hunger ", insåg man hur viktig denna inlärning är.