Re: Hjälpa min fru ur depressionen på rätt sätt

Hej! Min fru har precis berättat att hon lider av en långvarig depression. Hon sa det inte rakt ut, men de stora pusselbitar jag lyckades plocka ut var:

(1) att hon alltid haft väldigt svårt för att ta initiativ till saker - när det inte är rutin eller arbete. Som 10-åring fick hon ägna en eller ett par timmar åt att "göra något" tills föräldrarna kom hem. Detta upplevdes som väldigt frustrerande, hon ringde varje dag till mamma/pappa och frågade vad hon kunde hitta på. Samtidigt blev hon stressad av att ingenting hände. Saker som verkar funkera väldigt bra för hon idag är däremot fasta rutiner, scheman, att jobba. Alla saker som är bestämda, där hon vet vad som ska göras. Att få en timme till övers innebär en form av panik och frustration, eftersom hon aldrig vet vad hon ska göra av den fria stunden. Däremot finns det gott om intressen, så det är snarare fullt med kreativitet - men startskottet saknas.

(2) att hon vänder sig till lugnande metoder, främst i form av alkohol. Inga stora mängder, men det handlar aldrig om att ta ett glas rött för att det är gott, utan blott för att bli lugnare och dämpa tankarna. Saknas alkoholen hemma så blir det desserter, godis, allt i gottegrisvägar. Detta beteende har hon också haft ända sen barnsben. I mina ögon verkar det som ett tydligt tecken på att (2) följer (1) och att hons kanna är ständigt överfull, vilket gör att hon endast har ork nog att torka upp det som rinner över (i form av att dricka/äta). Hon kan alltså inte flytta eller hälla upp något från kannan eftersom det bara rinner över direkt hon försöker peta på den. Så lyder min tolkning.

(3) att hon gått till akutpsyk några gånger, under första graviditeten och dels under första perioden med ungen. Varje tillfälle har hon endast fått någon att prata med en liten stund, men hon har inte kunnat öppna upp sig utan försökt vara stark (hon var stark nog som gick dit). Dessvärre fick hon bara lite lugnande (tror jag) och skickades hem. Värt att tillägga är att hon som tonåring besökte en psykolog tillsammans med sin mamma, efter att ha erkänt att hon inte ville leva längre. Eftersom mamman var närvarande i rummet med psykologen kunde hon inte erkänna att hon länge haft självmordstankar. Så varje gång hon faktiskt har fått träffa någon så har hon inte klarat av att öppna upp sig och få berätta hur det verkligen ligger till. Därför har hon förmodligen inte fått en korrekt behandling för sina problem.

Jag står här vid sidan av och känner att jag behöver hjälpa henne att komma ur detta, en gång för alla. Men jag vet inte heller hur jag ska gå till väga. Jag tycker att hela situationen är extremt allvarlig och att hon behöver professionell hjälp. Men jag vill ändå ha hjälp med att gå vidare på rätt sätt, för det verkar vara ett återkommande problem med att hon inte får träffa någon psykolog för att hon "inte har tillräckliga problem" när hon försöker få kontakt (genom vc?). Vidare har hon inte lätt för att öppna upp sig helt vid första kontakt med psykolog, men jag tror att om psykologen får ta del av berättelsen så kanske det är enklare att erkänna problemen. Och jag vet att hon håller inne med en hel del annat som jag inte får ta del av. Jag ser det.