Hej, jag är en kille som snart är 22 år gammal och får ångest av att prata med folk jag inte känner väl, framför allt folk av det andra könet. När jag åker t-bana begraver jag alltid ansiktet i mobilen, när jag går runt inne i stan försöker jag att hålla blicken högt och att inte titta ner, jag försöker titta på folk när jag går förbi dem, men vänder ofta snabbt bort huvudet när de tittar tillbaka.
Det värsta med allt detta är att när jag gick i högstadiet så var jag en av de allra populäraste killarna i skolan (mycket pga min sociala förmåga), hade massor av vänner och kunde obehindrat flörta med tjejer, sen blev jag störtkär i en tjej (alltså verkligen helt galet förälskad), men vågade inte ens fråga vad hon tyckte om mig (jag var van att tjejerna tog kontakt med mig.) Tillslut fick hon en annan kille och jag blev väldigt ledsen och var deprimerad i nästan ett år. Och det var när det hände som jag helt plötsligt kände mig oduglig, tyckte det var jobbigt att prata med folk osv, fast jag var kung på allt det där förut! Känns som jag var på toppen och föll käpprätt ner i botten där jag nu är.
Det här är alltså 6 år sen, och jag är fortfarande inkapabel till att prata med tjejer, och även killar jag inte känner väl. Jag gillar inte uppmärksamhet och försöker ofta få bort blickar från mig. Jag är inte deprimerad längre (tror jag, är inte ledsen men lite tom) känner mig lite socialt handikappad
Vad ska jag göra? Jag vill kunna prata och titta avslappnat på personer utan att känna ångest och oro.
Många känner som du, men en fördel för dig är att du har upplevt en tid, när du fungerade bättre. Det är en tillgång, men också ett problem, eftersom det hindrar dig att börja arbeta för att få något, som kändes självklart för dig förut. I varje grupp brukar det finnas populära stjärnor, medelmåttor som bildar par och de som känner sig ensamma och utanför. Börja själv ta kontakt med dem, som verkar ensamma, men som ändå känns intressanta för dig. Ge dig inte förrän du har de vänner du behöver.
Top
Previous message
