Barnuppfostran och ätstörningar

Föräldrar kan hjälpa sitt barn att utveckla en riktigt fungerande hunger. De kan hjälpa barnet att känna igen sina verkliga känslor. T.ex. bör de bara ge barnet mat, när barnet verkligen är fysiskt hungrigt. De bör inte ge barnet mat som belöning eller tröst eller tvinga det att äta upp maten – de bör undvika allt som vilseleder barnet genom att förknippa ätande med något annat än äkta fysisk hunger.

Man ska lyssna på barnet så att man förstår barnets egna känslor och behov. Man ska visa barnet att man respekterar barnets olika behov. Barnet kan inte alltid få som det vill, men det kan få förståelse för sina upplevelser. När det gäller mat ska barnet äta när det själv är hungrigt och äta just så mycket att det blir mätt.

Tvinga aldrig ett barn att äta. Mera . Belöna inte barnet med mat. Straffa inte barnet genom att undanhålla mat. Låt inte maten bli för viktig. Äter gör man i första hand för att bli mätt och få näring. Roa sig kan man göra på annat sätt. Servera riktig mat, inte snask och kaffebröd.

Grunden till ätstörningar läggs ofta redan under barnets tre första levnadsår, men utvecklingen fortsätter sedan under hela uppväxten.

Omgivningen måste under denna period reagera på ett sätt som passar till barnets verkliga känslor. Bara då kan barnet lära sig att organisera de avgörande byggblocken för att förstå sig själv och handla adekvat och effektivt. Innan barnet lärt sig detta, kan det inte skilja på olika behov och impulser. Om det inte lär sig detta, kommer det att växa upp förvirrat när det försöker att skilja biologiska och känslomässiga upplevelser. En sådan människa känner sig hjälplöst styrd av yttre krafter.

Hur felutvecklingen fungerar kan man se genom att studera ätandet. När vårdaren erbjuder mat som svar på skrik som betyder behov av näring, kommer barnet så småningom att lära sig känna igen en äkta "hunger" som skiljer sig från andra spänningar och behov. Om å andra sidan vårdarens reaktioner inte är adekvata, t.ex. om vårdaren försummar, överbeskyddar, hämmar eller är obegränsat tillåtande, blir resultatet hos barnet en förvirrad röra. När barnet blir äldre kommer det inte att kunna skilja mellan hunger och mättnad eller mellan näringsbehov och andra känslor av obehag och spänning.

Bör tjocka barn banta?