Reaktiv kontaktstörning är både en relativt ny och en relativt okänd diagnos. Det är därför vanligt att barn med denna störning feldiagnostiseras och det kan vara svårt att få rätt hjälp.

Vad är anknytning? Anknytning kallas det band som uppstår mellan ett spädbarn och den/de primära vårdgivaren/rna under de första levnadsåren. När barnet har ett behov, uttrycks detta genom gråt. Förhoppningsvis kan föräldern identifiera behovet och tillfredställa det. Genom denna interaktion lär sig barnet att världen är en trygg plats och en grundläggande tillit utvecklas. Anknytning är en ömsesidig process och ett känslomässigt band skapas mellan barn och vårdnadsgivare. Detta band fungerar som en bas, varifrån barnet tryggt kan utforska världen. En trygg anknytning är nödvändig för optimal utveckling av både hjärnan och den känslomässiga utvecklingen. Bristande anknytning får konsekvenser rent fysiologiskt, känslomässigt, kognitivt och socialt.

Barn med kontaktstörning har inte lärt sig att utveckla och upprätthålla nära relationer. De växer upp utan att ha erfarit tillit till att andra kommer att ta hand om dess behov. Barn med kontaktstörning är därför oerhört vaksamma på att slå vakt om sin egen säkerhet. Det innebär i praktiken att de inte låter andra ta hand om, älska och uppfostra dem. Dessa barn blir också extremt kontrollerande och krävande, när de blir rädda. På ett känslomässigt plan tror de, att om de inte kan kontrollera sin omgivning så kommer de att gå under.

Anknytningsproblem är inte samma sak som att ha en kontaktstörning. Många adoptiv- och fosterfamiljer tampas med anknytningsproblamatik utan att det för den skull betyder att barnet har en kontaktsörning. Försummelse och bristande omvårdnad leder inte alltid till kontaktstörning, utan det verkar snarare som om detta är en ovanlig störning.

Enligt DSM-IV måste barnet vara påtagligt stört, i de flesta sammanhang och i jämförelse med andra barn i samma ålder, vad det gäller barnets relation till andra människor i omgivningen. Problemen måste ha börjat före fem års ålder och upstå som en reaktion på den bristande omvårdnaden. Det finns två typer av kontaktstörning: hämmad och ohämmad.

Ett utmärkande drag för den hämmade typen är att barnet visar på en varaktig oförmåga att ta kontakt eller ge gensvar i sociala situationer vilket tar sig uttryck i en överdriven hämning, vaksamhet eller ambivalent och motsägelsefullt gensvar. Detta innebär i praktiken att barnet både närmar sig och undviker vårdnadshavaren, gör motstånd mot att bli tröstad etc.

Den ohämmade typen av ankytning utmärks istället av gränslös sällskaplighet och en oförmåga att visa särskiljande tillgivenhet. Det innebär bland annat att barnet visar orimlig kärleksfullhet mot nya människor.

Barn med kontaktstörning reagerar på händelser tidigt i livet. Det medför att dessa barn är extra mottagliga för påfrestningar senare i livet. Barn med dessa störningar har också onormalt höga nivåer av stresshormoner i kroppen vilket påverkar utvecklingen. Alla barn föds med både risk och skyddsfaktorer. Intelligens och temperament är två medfödda faktorer som kan vara både risk och skyddsfaktorer. Relationer, omgivningens utformining, utbildning, uppfostran etc är miljöfaktorer som på samma sätt kan vara både risk och skyddsfaktorer. Bristande anknytning är en risk faktor men med en trygg och strukturerad vardag mycket kärlek och tålamod kan man, med rätt hjälp, bryta den negativa trenden. Eftersom de här erfarenheterna görs så pass tidigt i livet, under en för-språklig fas, så sker denna inlärning på en bio-kemisk nivå i hjärnan. På grund av det behöver de en annan typ av behandling än barn med störningar som utveklats senare under uppväxten. Under behandlingen jobbar man med barn och föräldrar tillsammans. Målet är att hjälpa barnet knyta an till sina föräldrar och komma över rädslan för att älska och bli älskad av sina föräldrar. Om förädrarna är adoptiv eller fosterföräldrar behöver de utbildning och förståelse för att barnets problem inte uppstått på grund av dem, utan är en reaktion på tidiga trauman. Med detta som bas kan man sedan utveckla nya föräldra-strategier som är ämnade att passa dessa barn och deras speciella behov.