Ända fram till för några år sedan trodde man att ADHD var sällsynt bland flickor och kvinnor och det antogs förekomma i förhållandet 1:9 (1 flicka på 9 pojkar). Detta ser emellertid helt annorlunda ut när man talar med mödrar i självhjälpsgrupper eller med vuxna människor i andra organisationer. Här verkar det som att många fler kvinnor än vad man tidigare trott, lider av ADHD och fler kvinnor än män söker psykoterapeutisk hjälp.

De flesta av kvinnorna med ADHD upplever att ADHD-symtomatologin förändras som en funktion av hormonerna. Detta är en förklaring till varför vissa av de allvarliga ADHD-symtomen endast är märkbara i puberteten, och därmed kan tolkas som en pubertetkris eller ta sig uttryck genom att orsaka sekundära störningar (t ex ätstörningar, drogproblematik och depressioner). På grund av formaliteter är det inte möjligt att sätta diagnosen ADHD vid denna tidpunkt, eftersom symtomen bör ha yttrat sig redan i 7-års åldern. Här skiljer sig symtomen åt mellan pojkar och flickor, och därmed fångas pojkarna lättare upp på grund av deras impulsivitet, störande beteende och hyperaktivitet.

En vanlig erfarenhet hos flickor med ADHD är att de klarar sig ganska bra på låg- och mellanstadiet, på grund av den strikta strukturen och de klara anvisningarna. I högstadiet och gymnasiet kompenserar många flickor bristerna i koncentration genom extrema ansträngningar och med ett stort antal repetitioner av skolmaterialet. Det är svårt för dem att följa anvisningar, och det kan se ut som att de är frånvarande eller att de dagdrömmer. De förstår dock innehållet av anvisningarna utan några problem och klarar av att göra läxorna på egen hand.