Re: min son

Om barnet känner trygghet kommer det att lämna mamman en kort stund redan när det kan krypa för att sedan återvända och igen känna tryggheten hos mamma. Dessa små utflykter blir längre och längre. Till slut klarar barnet, om det vänjer sig vid det, att vara på daghem eller att någon sitter barnvakt utan att barnet får panik. Ibland kan en nalle eller en napp vara det som gör att barnet orkar vara ifrån mamman. I skolan tränas barnet ytterligare att vara hemifrån. Barnen lär sig också att sova över hos kamrater och åka på skolresa eller göra utflykter med föreningar som de är med i.

I tonåren åker barnen på språkresor över flera veckor och som unga vuxna åker de kanske och studerar eller arbetar ett helt år i ett främmande land. Eller de kanske studerar på annan ort. Hela uppväxten blir en träning att klara sig utan mamma där man går från enkla övningar till svårare.

För att barnet ska orka vara utan mamma behöver det känna tryggheten av att hon finns där. Känner sig barnet otryggt kommer det inte orka separera utan är rädd för att något ska hända med mamman. Om man har ett sjukt barn som är helt beroende av mamma till och med för sin skolundervisning inträffar inte dessa nödvändiga övningstillfällen.

Man kan inte bortse från att det kan finnas något drag hos mamman som gör att hon också har svårt att separera och att hon, kanske omedvetet, inte har uppmuntrat barnet från att ta de növändiga stegen från henne.

Diskutera gärna din sons problem med en barnpsykiater och se om han kan göra något för er.

Om du vill att din son ska bli mer självständig gäller det att börja från början och passa på att träna när han mår som bäst att klara sig utan dig.

Gör gärna ett schema där ni tar tid på hur länge han klarar att vara utan dig utan att få panik. Beröm och belöna honom när han lyckas. Ta lång tid på er. Räkna inte med att se framsteg från dag till dag utan snarare från år till år.

En kognitiv beteedeterapeut är specialist på denna typ av träning.