Vid akut ryggsmärta kan antiinflammatoriska medel och smärtstillande medel vara bra. vid långvarig ryggsmärta kan det finnas risker med dessa mediciner.

Vid långvarig ryggsmärta ökar behovet av ett flerdimensionellt sätt att se på smärtan. Förutom den eventuella medicinska behandlingen bör sjukgymnastik och terapi ingå.

Terapi och sjukgymnastik ökar chansen att minska smärtan och få ett ökat välmående. Anledningen till att terapi är viktigt är på grund av att sambandet mellan de fysiska skadorna (synliga för ortoped) vid kronisk ryggsmärta inte nödvändigtvis åtföljs av intensiteten av den upplevda smärtan, upplevd livskvalitet och förmågan att arbeta.

Detta betyder att en patient som vid den ortopediska undersökningen uppvisar endast små "avvikelser" i ryggen kan uppleva stark smärta. Och vice versa. Trots massiva mekaniska avvikelser eller skador i ryggen kan vissa uppleva marginell eller ingen smärta.

Orsaken till dessa skillnader ligger i biokemiska processer, vilka är ansvariga för hur vi uppfattar smärta och hur vi bearbetar smärtupplevelsen. De biokemiska processerna är en form av psykologiska processer som vi med hjälp av terapi kan påverka.

Hur vi hanterar långvariga ryggsmärtor är individuellt. En person som är deprimerad och/eller har ångest kan genom sina tankar bidra till en ökad stressnivå. Det kan göra det svårare att hantera smärtan. Människor skiljer sig åt när det gäller hur vi hanterar stress. Förmågan att hantera stress är en färdighet som går att träna upp med hjälp av terapi.

Vid långvarig ryggsmärta ökar nivån av stress hos människor, det innebär att flera biokemiska förändringar sker i kroppen. Den här kedjan av händelser var ur evolutionär synvinkel bra för människan långt tillbaka i tiden. Människans "stressystem" (fight or flight) är skapat för att undkomma akuta faror (farliga djur), systemet fungerar sämre i dagens samhälle. Dagens stress är ofta av den karaktären att stressen är lite för hög för oss under lång tid.

En ond cirkel skapas. Stressen leder till en ökad inre spänning, vilket är direkt relaterat till en ökad långvarig spänning i musklerna. Muskelspänningen leder i sin tur till en ökad smärtupplevelser.

Den ökade smärtan utlöser i sin tur tankar och känslor av rädsla, förtvivlan och hjälplöshet (Jag är min smärta!).

Tankarna ökar sedan stressnivån och därmed spänningen i kroppen.

Det leder till ännu mer smärta vilket gör att aktiviteter i form av motion och sociala aktiviteter upphör.

Personen isolerar sig från omvärlden.

Blodcirkulationen minskar och musklerna kan inte längre fungera optimalt. Det ständiga flödet av stresshormoner skapar en kronisk inflammation i det drabbade området.

Samband mellan kronisk smärta och depression. Desto längre en person haft kronisk smärta desto vanligare är det att personen har en depression. En somatisering kan ske, en inre psykisk smärta tar sig fysiska uttryck.

Vid långvarig ryggsmärta syns en minskad utsöndring av hjärnans signalsubstans Serotonin. Låga nivåer av Serotonin ses ofta i samband med nedstämdhet och irritabilitet. Det kan vara en del av förklaringen till den subjektiva stressen, spänningstillståndet, smärtan hos personer med kronisk smärta och varför vissa har högre risk att utveckla depression utifrån den ursprungliga smärtan.

En deprimerad och orolig individ har en större utmaning i att spela en aktiv roll i sin egen behandling och rehabilitering. Att uppbåda energi och nödvändig optimism för att göra egna regelbundna övningar är en viktig del av vägen till ett önskat liv. Rädslan och osäkerheten kring smärtan kan leda till att den nödvändiga belastningen som kroppen behöver för att kunna läka inte utförs. Det kan skapa tankemönster som gör att rörelseterapi och sjukgymnastik ses som ett sämre alternativ än att ligga i soffan. Den typen av tankar leder till fortsatt smärta.

Fokus på att komma tillbaka eller fokus på påstådd eller faktisk dålig medicinsk behandling. Vissa lägger fokus på att kämpa för att rehabilitera sig på ett så bra sätt som möjligt. Andra har idéer och föreställningar kring livets orättvisor. Det sist nämnda leder till ökad inre spänning och en ökad upplevelse av smärta, det i sin tur leder till att det blir svårare att koncentrera sig på sin egen återhämtning och att ha ett positivt framtidsperspektiv.