Kort sagt skulle man kunna säga att sexterapins grundare tänkte sig att människor med sexuella störningar eller problem inte lätt ger vika för sexuella känslor eller tankar, och att de inte njuter särskilt mycket av det. De är mer upptagna av sitt eget sexuella beteende och uppmärksammar inte lika mycket sina sexuella känslor. Detta kallas observerande beteende, eller "spectatoring" på engelska, (att titta på sig själv på avstånd). Människor intar den observerande positionen när de oroar sig för olika saker som är relaterade till att ha sex med någon: "bara hon tycker om det", "förra gången gick det inte heller för honom". Dessa tankar är inte särskilt upphetsande. I sexterapin försöker man kontrollera dessa tankar. Vid vaginism, smärta vid samlag, och vid erektionsstörningar, används ofta samlagsförbud. Detta innebär att samlag inte är tillåtet och att könsorganen inte får beröras. Endast andra delar av kroppen får beröras. Vid parafili används olika tekniker för att få större kontroll över känslor och beteenden.

Det yttersta målet för sexterapin är att lära personen att njuta av sex utan negativa tankar.

Sexterapi fungerar emellertid inte alltid. Orsakerna till störningen är avgörande för vilken sorts terapi som är lämplig. Om orsaken är en relationskonflikt behandlas det minskade intresset för sex med relationsterapi. Målet med sexterapi är att reducera pressen att ha sex, att ha sex på ett mindre konkurrenspräglat sätt och att lära känna sin egen kropp liksom den andres.