Personer som blivit utsatta för ett brott lider ofta av en mängd känslomässiga reaktioner. Forskning visar att de psykiska effekterna av att ha blivit avsiktligt kränkt eller skadad, generellt är värre än fysiska skador och ekonomiska förluster. Vidare verkar det som att sexualbrott i allmänhet leder till allvarligare psykiska reaktioner än både våldsbrott och egendomsbrott.

Vad är våldtäkt?

Juridiskt sett definieras våldtäkt som att någon genom våld eller hot om våld tvingar en annan person, mot dennes vilja, till samlag eller andra former av sexuellt umgänge. Detsamma gäller om personen utnyttjas i ett hjälplöst tillstånd på grund av exempelvis sömn, medvetslöshet, berusning, kroppsskada eller psykisk störning. Definitionen gäller oberoende av personernas nuvarande eller tidigare relation.

De allra flesta våldtäktsoffer är kvinnor, och förövarna är nästan uteslutande män. Våldtäkter kan kategoriseras i olika typer:

Främlingsvåldtäkt: Exempelvis när en kvinna överraskas utomhus, eller av en man som tagit sig in i hennes bostad.

Bekantskapsvåldtäkt: Mannen och kvinnan kan känna varandra väldigt flyktigt eller relativt väl. Sker ofta i samband med, eller efter en fest eller en träff.

Gruppvåldtäkt: Kan förekomma som överfall eller inträffa vid privata fester. Är olika väl förberedda, men föregås alltid av en viss planering. Kan ha hämndmotiv, exempelvis att sätta en självständig kvinna på plats. Förekommer även som medveten strategi i krig.

Våldtäkt inom äktenskapet: Mannen kan hänvisa till sin äktenskapliga "rätt" till sex, hota med våld eller skilsmässa, eller be om sex efter en misshandel då hon inte vågar neka honom. En annan form är att han helt enkelt tvingar sig på henne, trots motstånd och protester.

Man kan även tala om två typer av dolda våldtäkter:

• Offret erkänner för sig själv och kanske också för andra, att det rör sig om en våldtäkt, men vågar av olika skäl inte anmäla.
• Situationen stämmer överens med den juridiska definitionen av våldtäkt men offret betraktar inte det själv, av olika anledningar, som våldtäkt.

Det är svårt att få fram säkra siffror på hur vanligt förekommande våldtäkt är eftersom antalet våldtäkter som inte anmäls antas vara väldigt stort (framför allt när det gäller våldtäkter där offret är bekant med förövaren). Ofta associeras våldtäkt med främlingsvåldtäkt, men den forskning som finns tyder på att offer och förövare i de flesta fall är bekanta med varandra. En betydande del av antalet våldtäkter beräknas äga rum inom äktenskapet. Detta är dock fortfarande starkt tabubelagt och är sannolikt den minst uppmärksammade formen av sexualiserat våld.

Troligen genomförs ca 30 000 våldtäkter per år i Sverige, 2 000 blir polisanmälda och 160 leder till fällande dom.

Det är svårt att jämföra siffrorna för antalet våldtäkter olika år, bl.a. beroende på att den legala definitionen av vad som menas med "våldtäkt" har ändrats mycket under åren. Vissa år ansågs t.ex. alla samlag med offer som inte fyllt 15 år gamla som våldtäkt, vissa år ansågs alla samlag med offer som inte fyllt 15 år som "jämförbara" med våldtäkt men inte med beteckningen "våldtäkt", men med samma straffskala som vid annan våldtäkt, andra år ansågs våldtäkt bara inträffa om handlingen utförts utan offrets tillstånd, även för offer som inte fyllt 15 år.

Fysiska och psykiska effekter av våldtäkt

Vanliga fysiska skador efter en våldtäkt är smärtor, blåmärken, irritation och ömhet i slidan, blödningar från slidan och ändtarmen och ibland bristningar i mellangården. Om offret kastats omkull kan även hud- och krosskador uppkomma.

Omedelbart efter våldtäkten är det vanligt med starka känslomässiga reaktioner. Dessa kan beskrivas som allmänna kristillstånd där man återupplever känslor som stark fruktan, ångest eller oro, blandat med känslomässig avdomning. Reaktionerna uppkommer dagar eller veckor efter våldtäkten och avtar inom två till sex månader för de flesta. Dock kan de obehagliga känslorna, tillsammans med låg självaktning och sexuella störningar hos vissa hålla i sig upp till ett år eller mer.

Hos personer som utsatts för våldtäkt är det vanligt med försvarsreaktioner som förnekande, bortträngning och dissociation.

Funktionen med bortträngning är att trycka ner, och för stunden slippa, de starka känslomässiga reaktionerna, något som kan vara psykiskt mycket ansträngande.

Genom förnekande, eller motiverad glömska av de värsta delarna av övergreppet, kan offret undvika det omedelbara obehaget.

Dissociation är en skyddsmekanism som kan gripa in vid smärtsamma fysiska eller psykiska kränkningar som det inte går att fly från. Som överlevnadsstrategi ger det en känsla av att "lämna" kroppen, vilket också innebär att traumat blir svårare att minnas, särskilt i detalj.

Effekterna av försvarsreaktioner som dessa kan påverka offrets förmåga och vilja att berätta om de kränkningar de utsatts för. Detta är något som måste tas i beaktning vid förhör, professionell vårdkontakt, forskning och värdering av forskningsresultat.

Andra traumatiska reaktioner som kan kvarstå länge efter en våldtäkt är överdriven försiktighet, undvikande av vissa tankar, känslor och situationer som påminner om övergreppet, samt kraftiga reaktioner på plötsliga sinnesintryck. Olika typer av undvikande-beteende fungerar som ett psykologiskt försvar mot den svåra ångesten, och tenderar hålla i sig länge. Undersökningar visar att den vanliga arbetsförmågan kan vara störd i upp till åtta månader efter våldtäkten.

En av de vanligaste reaktionerna på våldtäkt är depression, som kan kvarstå i flera månader. Självmordsförsök förekommer också, och sömnstörningar är vanligt, särskilt hos offer som blivit överfallna i sina egna sängar.

Olika exempel på beskrivningar av hur vardagen kan förändras efter en våldtäkt, är att man slutar öppna dörren om man är ensam hemma, slutar använda tvättstugan, undviker att gå ut ensam när det är mörkt, samt drar sig undan socialt umgänge, särskilt med män.

Det finns forskning som tyder på att våldtäkter inom äktenskapet har mer långvariga konsekvenser än främlingsvåldtäkter, bland annat för att den förtroenderelation, som vanligtvis finns mellan makarna, också skadas. Upprepat våld och våldtäkter i en nära relation tycks sätta spår liknande de efter tortyr och krigsupplevelser. På grund av upprepningen blir upplevelserna dessutom ännu svårare att bearbeta, vilket medför ännu djupare spår. När det handlar om våldtäkter inom äktenskapet förekommer det ofta en kombination av flera brottstyper. Utöver våldtäkterna handlar det exempelvis om fysiskt våld, hot och materiell förstörelse, och kombinationen leder ofta till en förstärkt traumatisering.

Omgivningens betydelse

Krisens utveckling beror till stor del på reaktionerna från familj, vänner samt de professionella. Efter att ha blivit utsatt för en våldtäkt är det viktigt att få berätta utan att bli avbruten, att inte bli ifrågasatt som person samt att upplevelserna inte bagatelliseras eller bortförklaras. Terapeutisk hjälp att bearbeta traumat kan vara nödvändig. Det är viktigt att en kvinna inte skuldbeläggs eller ansvariggörs efter en våldtäkt (vilket skadar istället för att hjälpa) genom att kvinnan förstår de verkliga orsakerna till våldtäkt.

Det omedelbara omhändertagandet av vårdpersonal och läkare är också mycket viktigt. Några saker som är viktiga att tillgodose är:

• Patienten måste informeras av vilka undersökningar och provtagningar som bör göras och varför (för att dokumentera skador och säkra spår).
• Patienten ska aldrig lämnas ensam i väntrummet, och väntetiden ska vara så kort som möjligt.
• Patienten måste informeras om att vissa frågor måste ställas, samt varför det är viktigt att ställa dem.
• Den akuta sociala situationen måste bedömas. Har patienten någon som kan vara med henne under natten? Önskas inläggning på sjukhus eller sjukskrivning? Har någon polisanmälan gjorts?

Vanliga reaktioner från omgivningen innehåller olyckligtvis ofta någon typ av fördömande av kvinnans eget uppträdande. Det är inte ovanligt att offret själv tar på sig skulden för våldtäkten, och omgivningens fördömande kan öka dessa känslor. Fördömande och misstro från omgivningen handlar antagligen mer om psykologiskt försvar än om en ogenerös inställning. Inställningen bottnar delvis i en omedveten övertygelse om att den som handlar rätt undkommer olyckor, något som stärker vår egen känsla av säkerhet och kontroll. Ytterligare en anledning är att man genom att lägga ansvaret på offret undslipper sitt eget ansvar att ingripa och hjälpa till.

Motstånd och försvar

Den första målsättningen för en våldtäktsman är att få kontroll över offret, så att våldtäkten kan fullbordas. Förekommande strategier är fysiskt våld, hot om våld, skrämsel samt användande av alkohol eller andra droger. En annan strategi är att förövaren först vinner offrets förtroende och försätter henne i en situation hon inte kan ta sig ur. Strategierna varierar beroende på situationen, på parternas relation samt på förövarens avsikter.

Av alla undersökningar som gjorts framgår det tydligt att kvinnor som utsätt för våldtäkt tenderar att undvika att göra motstånd, såväl vid angrepp av den egna partnern som vid angrepp av okända män. Icke-motståndet antas vara det bästa försvaret, men bristen på motstånd kan senare hållas emot offren ifall våldtäkten anmäls. Forskning inom detta område tyder på två saker:

• Försvar mot våld och våldtäkt i det egna hemmet leder sällan till framgång. Det är också ovanligt med fysiskt motstånd vid våldtäkt inom äktenskapet.
• Aktivt försvar och fysiskt och verbalt motstånd vid främlingsvåldtäkt minskar risken för fullbordad våldtäkt. Generellt verkar inte skadorna bli värre på grund av motståndet, trots att det finns en allmän föreställning om att "det säkraste" är att låta bli att göra motstånd. Traditionellt har kvinnor fått lära sig att icke-motstånd är den bästa strategin vid en våldtäkt. Här finns dock två uppenbara problem. För det första kan icke-motståndet användas emot dem i rätten, och för det andra visar nyare forskning att kvinnor som gör fysiskt motstånd vid främlingsvåldtäkter har goda chanser att komma undan en våldtäkt.

Forskningsresultat som dessa ska dock absolut inte tolkas på ett sätt som ansvariggör kvinnor som inte kan eller vågar göra motstånd eller misslyckas med det. Grundstenen är, och måste alltid vara, att ansvaret ligger på förövaren. Detta blir särskilt relevant när man talar om våldtäkter inom äktenskapet, där motståndet tycks vara både farligare och mer sällsynt.

De mest framgångsrika motståndsmetoderna som brukar nämnas är att sparka mannen hårt mellan benen, dra i håret, peta hårt i ögonen samt hacka med naglarna eller andra objekt. Under tiden måste kvinnan också försöka hitta ett tillfälle att fly. Till följd av senare års forskning om motståndets verkan, uppmuntras nu oftare till kurser i självförsvar för tjejer och kvinnor.

Denna typ av motstånd verkar dock inte ha samma effekt på våldtäkt inom äktenskapet. Män som begår misshandel och våldtäkt i nära relationer måste ansvariggöras och dömas. Dessutom bör de erbjudas lämplig psykoterapeutisk behandling, individuellt eller i grupp. Kvinnorna samt de utsatta barnen måste i sin tur få hjälp och stöd att lämna en misshandelsrelation, samt erbjudas bättre skydd och psykoterapi om så behövs.

Vem våldtar och vem blir våldtagen?

Våldtäktsmän finns representerade inom alla samhällsskikt och de lever ofta i normala relationer med andra kvinnor. Det har gjorts undersökningar för att finna konkreta biologiska och/eller personlighetsmässiga orsaker till varför män våldtar, men resultaten är mycket varierande. Därför är det svårt att säga någonting specifikt om biologin eller personligheten hos den typiske våldtäktsmannen.

Generellt är det sällsynt att man söker orsaken till brott hos offren, men när det gäller våld och våldtäkter som drabbar kvinnor är det vanligt förekommande. Våldtagna kvinnor brukar inte betraktas som psykiskt avvikande (som ofta är fallet med våldtäktsmän), men riskerar istället att omtalas som omdömeslösa och/eller sexualmoraliskt svaga. Det är svårt att i forskning finna fog för sådana påståenden, utan dess enda effekt är att skulden och ansvaret för våldtäkten läggs på kvinnan, vilket försvårar traumabearbetningen.

Våldtäktsoffer återfinns i alla samhällssklasser och i alla åldrar. En gemensam faktor som man dock lyckats hitta är att det verkar vara något vanligare att våldtagna kvinnor också blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen. Här antas det att övergreppen i barndomen skadat självbevarelseförmågan, vilket kan påverka förmågan att undvika farliga situationer. Generellt verkar dock inte våldtäktsoffer skilja sig från icke våldtagna kvinnor, så det är svårt att säga hur mycket ett sådant samband spelar in.

Synen på sexualitet och våldtäkt

Synen på våldtäkt förändras över tid och ser olika ut i olika kulturer. Synen på manlig respektive kvinnlig sexualitet i ett samhälle, vid en viss tid, är någonting som varit och är direkt relevant för synen på våldtäkt. Olika saker som är mycket viktiga att ta i beaktning när man talar om sexualitet och våldtäkt är hur män respektive kvinnor framställs i exempelvis media, reklam, filmer och musikvideor, i pornografi och våldspornografi. Det är också viktigt att förhålla sig kritiskt till myter om sexualiteten, som att mäns sexualdrift är en okontrollerbar naturkraft eller att kvinnor säger nej men menar ja.

Vidare speglas samhällets syn på sexualitet och våldtäkt i lagarna, men kanske framför allt i själva rättsliga processen. Ett exempel på att dessa två inte alltid stämmer överens är att trots att kvinnans uppträdande innan övergreppet, enligt svensk lag, inte ska vara relevant, innefattar ändå våldtäktsmål frågor om kvinnans eller flickans uppträdande, klädsel och förmåga att säga nej på ett sätt som förövaren förstår. Ett annat exempel är att fast lagen betraktar berusning som ett hjälplöst tillstånd hos offret, även om hon har druckit av fri vilja, visar undersökningar att kvinnor generellt betraktas som mindre trovärdiga, både socialt och rättsligt, om de själva varit berusade under våldtäkten.

Här följer några länkar, bland annat om mäns våld mot kvinnor, om misshandelsrelationer, samt om viktig information vid krissituationer.