Patienter med hypokondri upplever ofta stort lidande och tycker inte att läkare och sjukvårdspersonal tar dem på allvar. De litar inte på läkarens undersökningar, kompetens eller diagnos.

Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV

DSM-IV (diagnostisk och statistisk manual över psykiska sjukdomar, fjärde upplagan, mer) beskriver hypokondri på följande sätt:

A. Personen är fixerad vid sin rädsla för att drabbas av allvarlig sjukdom (eller sin övertygelse om att redan ha drabbats). Idéerna grundas på feltolkningar av kroppsliga symtom.

B. Övertygelsen består trots adekvat medicinsk utredning och lugnande försäkringar.

C. Övertygelsen enligt kriterium A har inte vanföreställningskaraktär (vilket är fallet vid vanföreställningssyndrom med sjukdomsparanoia) och gäller inte enbart en begränsad aspekt av det egna utseendet (vilket är fallet vid dysmorfofobi).

D. Tankarna och rädslan orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

E. Störningen har varat i minst sex månader.

F. Tankarna och rädslan förklaras inte bättre med generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom, paniksyndrom, egentlig depressionsepisod, separationsångest eller något annat somatoformt syndrom.

Specificera om:
bristande insikt: personen inser mestadels inte under den pågående sjukdomsepisoden att sjukdomsrädslan är överdriven eller orimlig.