Web4Health har två svar på denna fråga, skrivna av olika specialister. Här är det andra svaret på samma fråga.

Tack för ditt brev.

Du frågar i ditt brev om din mans beteende beror på någon sorts fobi. Utifrån din korta berättelse är det svårt att uttala sig men det beteende du beskriver liknar ingen fobi jag känner till.

Vidare tolkar jag ditt brev som om du inte är nöjd med att han lämnar dig och tycker mig kunna utläsa en underförstådd fråga om vad du bör göra åt det.

Eftersom jag inte är insatt i er relation är det svårt att ge några direkta råd men jag kan ändå ge några allmänna tankar kring den situation du beskriver.

Självklart har alla människor ett behov av att vara ensamma och få möjlighet att utvecklas på egen hand. I en relation är det naturligtvis viktigt att man bejakar detta och ger varandra utrymme att växa.

Detta är dock inte samma sak som att komma och gå som man vill i en relation!

Om ni har en gemensam relation så är det viktigt att ni kommer fram till gemensamma lösningar. När du skriver att din man "ger dig korgen och försvinner" låter det inte som om det är ert gemensamma beslut.

Det kanske fungerar för honom, särskilt eftersom det verkar som om han alltid kan komma tillbaka när det passar honom. För dig däremot verkar inte situationen vara hållbar, åtminstone inte i längden.

Jag tycker du ska fundera över om det är en sån här relation du vill ha. Och tänk inte bara på om du vill ha det nu, tänk längre.

Har du en önskan om att en gång bilda familj med den här mannen och skaffa barn? Hur skulle då hans betende att bara "ge sig iväg" fungera? Jag tror inte du bör förvänta dig att han ändrar sig bara för att ni skaffar barn. Och även om det naturligtvis kan hända, bör du fråga dig om du verkligen vågar chansa på det? Varför skulle det som får honom att känna sig "fångad" nu försvinna bara för ett att familjen utökades?

Du frågar i brevet om det är någon sorts fobi som får honom att lämna dig. Som jag först skrev så tror jag inte att det är det. Det gör däremot inte hans känslor av instängdhet och klaustrofobi mindre verkliga.

Men det som är viktig att komma ihåg är att även om "instängdheten" kan förklara varför han lämnar dig, så kan den inte försvara det.

Oavsett hur klaustrofobisk och inburad han känner sig så är han fortfarande ansvarig för sina handligar! Om jag är arg och slår någon på käften är det lika fel som om jag var glad när jag gjorde det. Valet är fortfarande mitt. Glöm inte att det är han själv som väljer att lämna dig på samma sätt som han väljer att komma tillbaka.

Jag tycker inte du bara ska sitta passiv och försöka förstå din man, självklart måste du försöka förstå honom men det räcker inte. Försök istället och ta tag i problemet så gott du kan och bli en aktiv deltagare i din egen relation.

Sen kan någon komma med invändningen att han kanske lämnar dig för gott om du börjar ställa krav. Visst kanske den risken finns, men frågan är då hur mycket er relation betydde för honom från första början? En relation mellan två presoner är väl till för att båda ska få ut något av den och må bra? Och om du vill förändra något för att uppnå just detta måste han kunna acceptera detta - annars är ju relationen bara till för honom!

Hur ska ni då göra?

Jag skriver ni för det här är inget du själv kan göra något åt. Eftersom ni har en gemensam relation så måste ni båda aktivt försöka komma fram till en gemensam lösning!

Jag tror att det första ni måste göra är att prata med varandra. Försök att berätta för varandra hur ni faktiskt känner och ta er tid att lyssna på vad den andra och försök förstå situationen från dennes perspektiv.

I ditt fall kan du försöka ta reda på vad det är som får honom att känna sig infångad? Går det kanske att lösa det på något mindre drastiskt sätt än att bara "försvinna".

Sen bör ni berätta för varandra vilka förväntningar ni har på er relation. Hur vill du att den ska vara och hur vill han att den ska vara? Tycker ni kanske helt olika?

Fundera också på vad relationen betyder för dig och vad betyder den för honom.

Försök att komma fram till en lösning som ni båda kan vara nöjda med. Det är viktigt att det inte bara blir den ena som får ge efter. En sådan lösning riskerar att "kosta mer än den smakar" och relationen blir mer en börda än en tillgång.

Om det är svårt att prata med varandra finns det familjerådgivare som kan hjälpa till. Sen kanske inte allt löses bara för att ni lyckats prata om det. Naturligtvis är det en sak att säga något och något helt annat att sen göra det, men jag tror att en öppen kommunikation är ett steg i rätt riktning mot en relation där man inte behöver "ta" sig utrymme utan istället kan "ge" det åt varandra.

Det är de råd jag kan ge. Nu kanske det ändå inte blir såhär. Kanske kommer ni inte fram till en lösning som är bra för er båda, eller också kanske ni tycker att "det inte finns något att prata om". Då tycker jag du bör du fråga dig om den här relationen faktiskt ger dig vad du vill ha? Är den fortfarande närande, trots att han då och då lämnar dig, eller är den mest tärande? I så fall bör du fundera på hur det skulle vara att lämna honom.

De flesta män jag känner har inte de här närhetsproblemen som du beskriver att din man har, men samtidigt så kanske just din man har andra kvaliteter som väger upp? Hur du ska göra måste du bestämma själv.

Sammanfattningsvis vill jag bara återigen trycka på vikten av att ni båda är aktiva. Sitt inte och vänta på att något ska förändras och bli bättre utan agera. Den största chansen att något ska hända är om någon faktiskt tar tag i det. Det är gemensamma relation, det är ert gemensamma ansvar! Försök få en relation som är tillfredställande för er båda.

Det är er gemensamma uppgift.

När det väl är gjort (eller inte gjort) är det upp till dig och bestämma om det är tillräckligt och det beslutet är ditt och enbart ditt.

Web4Health har två svar på denna fråga, skrivna av olika specialister. Här är det andra svaret på samma fråga.