I akutfasen av anorexia nervosa kan man inte nå patienten med förnuftsargument. Det kan vara nödvändigt att mot patientens vilja stoppa svälten för att hindra att kroppen förstörs. Om det är möjligt bör föräldrarna göras delaktiga i vården. Målsättningen är att normalisera patientens vikt. Om det är omöjligt att få patenten att äta mat eller näringsdryck i tillräcklig omfattning hemma kan man behöva tvångsinta patienten på sjukhus och se till att hon får näringsdryck genom sond eller att hon får näring genom dropp. Om patienten vägrar att ta in någon näring kan man behöva ge patienten lugnande medel för att kunna ge näringstillskott.

Patienten bör ej gå i skolan eller utsättas för krav och stress. Hon bör inte motionera utan ta det lugnt. Hon behöver ha det varmt och skönt omkring sig.

Anorexia-behandling kräver ett enormt tålamod av anhöriga och personal. Man måste naturligtvis få patienten med sig på behandlingsarbetet i längden och det kräver mycket samtal och motivationsarbete av anhöriga, psykoterapeut och personal.

Föräldrarna bör inte anklagas för barnets sjukdom utan se som en resurs i vården av anorektikern. Patientens sjuka föreställningar om mat och kropp bör ses som det huvudsakliga problemet.