Det är ovanligt att ett specifikt inlärningsproblem är ett direkt arv från föräldrarna, utan många olika inlärningsproblematiska gener från flera håll i släkten kan medföra att ett barn tar till sig någon eller några av dessa och utvecklar inlärningssvårigheter eller dyslexi. Om någon av föräldrarna har en ärftlig hjärnskada är risken stor att barnet också får det.

Ny forskning försöker identifiera den biologiska orsaken till inlärningssvårigheter som dyslexi. Nya metoder som att titta på hjärnan med olika röntgenapparater, för att se vilka olika banor blodflödet i hjärnan har, kan man också se om det finns något eller några områden som inte får tillräckligt med stimulans. Man kan också se om det finns något fel på strukturen av hjärnan eller någon funktionsskada.

Det finns ett område i hjärnan som kallas temporalloben, det är området vid den främre delen av pannan, och den sträcker sig över både den högra och den vänstra sidan av hjärnan. Hos människor med dyslexi har man funnit att båda sidorna av området varit lika stora. Människor som inte har dyslexi, där har man sett att den vänstra sidan har varit betydligt större, på så sätt utgår man ifrån att läs- och skrivcentrat i hjärnan sitter på den vänstra sidan. En del forskare inom detta område menar att inlärningssvårigheten kan vara relaterad till denna skillnad mellan den högra och vänstra sidan av den främre delen av hjärnan.

Mer forskning pågår om inlärningssvårigheter bland barn. I framtiden kommer nog forskningen att hjälpa oss att förstå hjärnans uppbyggnad av olika områden och därmed kan lösningar och hjälpmedel utformas så att man så optimalt och effektivt som möjligt kan hjälpa dessa barn