Känslor, tankar, upplevelser och antaganden från barndomen präglar var och en av oss, genom livets alla skeden. Dessa upplevelser och erfarenheter bär barnet med sig in i vuxenlivet. Om erfarenheterna kommer från en missbruksmiljö kan familjens mörka hemlighet överföras från barndomen till vuxenlivet.

"Aldrig barn är alltid barn" skriver Anna Westberg i Maria moder . Detta gäller särskilt missbrukarnas barn. Deras överlevnadsstrategi i barndomen - tystnad, isolering av känslor, att vara duktig osv - blir deras symtom som vuxna. Vad de inte fick som små, saknar de som vuxna. Relationsproblem och svårigheter på arbetsplatsen har ofta sin grund i bristande tillit och dåligt självförtroende.

En av de första som uppmärksammade situationen för vuxna barn till missbrukare var den amerikanska psykologen Janet G. Woititz, som i sin bok Vuxna barn till alkoholister (svensk upplaga 1995), belyste olika karaktärsdrag som hon funnit att många av dessa uppvisar. Några av karaktärsdragen kan vara att de;

• gissar sig till vad som är normalt beteende,
• har svårt att fullfölja projekt,
• ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning,
• dömer sig själva,
• har svårt att ha roligt,
• tar sig själva på mycket stort allvar,
• har problem med nära relationer,
• överreagerar på förändringar som de inte har kontroll över,
• söker ständigt godkännande och bekräftelse,
• uppfattar sig själva som annorlunda,
• är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga,
• är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det,
• är impulsiva.

Det är dock viktigt att poängtera att det inte är någon naturlag att alla dessa vuxna barn nödvändigtvis behöver utveckla alla ovanstående karaktärsdrag. Omvänt innebär det att om någon människa uppvisar någon eller vissa av dessa karaktärsdrag, behöver vederbörande inte automatiskt vara barn till en missbrukare.

Barn till missbrukare löper större risk än andra barn att utveckla eget missbruk och sociala beteendeproblem. Enligt vissa forskare är risken dubbelt så stor, medan andra uppskattar den till 4-9 gånger större. Ingvar Nylander gjorde, på 50-talet, en studie av drygt 200 pojkar som alla bodde i familjer där fadern behandlades för ett allvarligt alkoholmissbruk. När Nylander påbörjade studien var barnen i åldrarna 4-12 år. Barnen till alkoholisterna jämfördes med en kontrollgrupp där de sociala variablerna var de samma med undantag för att de senare barnen inte hade någon pappa som var alkoholist. Nylander kunde visa att barnen med alkoholiserade fäder försummades fysiskt och psykiskt och att de i hög grad visade beteendestörningar. P-A Rydelius gjorde senare en 20-års uppföljning av dessa barn. Resultatet visade bland annat att var fjärde pojke, redan i tonåren var socialt utslagen. Problemen fortsatte i vuxen ålder med arbetsoförmåga, kriminalitet och eget missbruk. De som var oroliga och aggressiva som barn visade sig ha störst problem. Genom sitt störande beteende stöttes de tidigt ut från gemenskap och stöd i skolan och bland kamrater. Pojkarna som växte upp i alkoholisthem har som vuxna haft en påtagligt hög sjuklighet. De har uppvisat många och långa sjukskrivningar och ofta sökt sjukvård på grund av somatiska sjukdomar, misshandel och missbruk. De har även haft flera kontakter med psykiatrin jämfört med kontrollgruppen.