Psykoanalysen är beteckningen på den terapiform som bland annat Sigmund Freud utvecklade. En vanlig missuppfattning är att psykoanalys är detsamma som psykoterapi. Psykoanalysen ska snarare ses som en av många möjliga psykoterapiformer.

Psykoanalysen betonar erfarenheter i barndomen (framförallt utvecklingen under småbarnsåren) och dess betydelse för personligheten och senare psykiska problem. Freuds klassiska teori omarbetades senare av honom själv och hans lärlingar, men den centrala tanken kvarstår: det mänskliga beteendet styrs till stor del av omedvetna krafter, som härstammar från primitiva grundbehov och inte medvetna tankar eller logik.

Den psykoanalytiskt orienterade psykoterapeuten försöker hitta en lösning och erbjuda hjälp genom att medvetandegöra patientens omedvetna konflikter eller försvarsmekanismer, eftersom de utgör ett motstånd mot förändring och utveckling. På så sätt finns det förutsättningar för personlighetsutveckling och mognad. Grundtekniken som används är fria associationer vilket innebär att patienten yttrar alla spontant uppkomna tankar. Terapeuten tolkar sedan utifrån psykoanalytisk teori allt det som patienten berättar om.

Enligt klassisk psykoanalys träffas patient och terapeut omkring 1 timme upp till 5 gånger i veckan, och den psykoanalytiska terapin kan pågå i många år.

Psykoterapi som bygger på psykoanalysens tankar kallas ofta för psykodynamisk terapi.