Människor som bantar har större risk att senare utveckla ätstörningar eller bli överviktiga. Själva bantningen sätter igång en process som senare leder till ätstörningar, och rubbar förmågan att äta efter kroppens naturliga behov av föda.

En studie vid Harvard omfattande 5865 flickor och 4322 pojkar i åldrarna 9-14 år, visade att de som bantade hade signifikant större sannolikhet att bli överviktiga eller få ätstörningar.

Samma fenomen finns i djurvärlden. Fåglar som svälter pga. brist på föda äter sig fetare så fort tillfälle ges än fåglar som har fri tillgång till föda.

Friska unga män som under några månader fick banta bort 25 % av sin kroppsvikt fick alla de kroppsliga och beteendemässiga förändringar som man finner vid ätstörningar.

Det är numera svårt att hitta en kvinna som inte har bantat och bantning breder ut sig även hos män.

Om det är så att nästan alla bantar, hur kan det då komma sig att det bara är ca 5 % av en population som lider av en verklig ätstörning?

Svaret är att det inte bara är bantning som orsakar ätstörningar.

En ätstörning utvecklas bara om det finns speciella biologiska, sociala och familje-förhållanden. Vissa människor i dessa speciella risksituationer utvecklar en ätstörning.