Det är tänkbart att symptomen du beskriver hos din son kan bero på så kallade night terrors, eller nattskräck.

Nattskräck, eller Pavor Nocturnus, kännetecknas av en intensiv rädsla som tar sig uttryck i ett plötsligt uppvaknande, samt reaktioner som kraftigt skrikande, svettningar, hög puls och förvirring. Under attacken, som vanligtvis varar fem till femton minuter, är barnet oftast okontaktbart och mycket svårväckt, trots att ögonen kan vara öppna. Efteråt minns han eller hon för det mesta ingenting av det som hänt, förutom en känsla av rädsla som kan dröja sig kvar.

Nattskräck är vanligast i förskoleåldern men kan även förekomma i senare skeden av livet. Symptomen kan upplevas som väldigt skrämmande för personerna som bevittnar en attack, men sjäva nattskräcken är ofarlig.

Nattskräck skiljer sig från vanliga mardrömmar. Mardrömmar uppkommer under senare delen av natten i sömnens drömfas, den så kallade REM-sömnen. Drömmarna skrämmer barnet, som vanligtvis vaknar upp med ett tydligt minne av drömmen, och sedan söker tröst hos föräldrarna.

Nattskräck, däremot, uppkommer i ett djupare stadie, under den första tredjedelen av sömnen, vanligen någon timme efter att barnet gått i säng. Det handlar inte om drömmar med skrämmande innehåll utan om ren skräckkänsla, och frånvaron av drömbilder gör att nattskräcken upplevs som värre och mer förvirrande än vanliga mardrömmar.

Det bästa ni kan göra om det är nattskräck det rör sig om för er son är att själva hålla er lugna. Behandla honom varsamt, sitt intill honom och vänta på att attacken går över. Att sjunga en visa han tycker om, eller att hålla om honom kan också hjälpa. Undvik hög röst eller andra skarpa ljud och försök inte skaka er son för att väcka honom, det gör sannolikt bara attacken värre. Ta också undan föremål som skulle kunna skada honom, och var uppmärksam på att han inte gör sig själv illa, även om det är väldigt ovanligt. När attacken går över vaknar han av sig själv eller somnar om. Då behöver ni inte prata med honom, utan det är lika bra att lägga honom direkt eftersom han är trött och troligtvis inte minns någonting av det som hänt.

För det mesta återkommer attackerna vid samma tidpunkt på natten. Ett sätt att minska risken för attacker, kan vara att väcka barnet ungefär en halvtimme innan attacken väntas komma. Ta upp honom ur sängen, håll honom vaken och prata lite grann i några minuter och låt honom sedan somna om. Denna metod är ett sätt att försöka komma förbi den mest kritiska sömnfasen.

Nattskräck antas, liksom sömngående, vara ärftligt. Det finns mängder med faktorer som kan tänkas spela in. Några exempel är att barnet är stressat, har ångest eller är övertrött, att barnet har eller har haft hög feber, eller under dagen varit med om någon särskilt uppstressande händelse. Det kan också finnas samband med att barnet lider av någon sjukdom, i sällsynta fall kan det exempelvis röra sig om epileptiska anfall.

Om du misstänker att ditt barn har nattskräck är det bra att fundera på om det kan finnas några medicinska, psykologiska eller sociala problem som verkar försämra sömnen. Var uppmärksam på om det finns några särskilda saker som upprör barnet, och försök, i den mån det går, att undvika dessa saker. Du kan också titta över ditt barns sömnvanor och se om de går att förbättra.

Nattskräck är ett vanligt inslag i många barns utveckling som vanligtvis inte kräver någon behandling, utan oftast försvinner av sig själv innan puberteten.

Om attackerna inträffar väldigt ofta (nästan varje natt) och sträcker sig över en lång period kan du söka vård, exempelvis genom barnavårdscentralen eller skolhälsovården. Du bör också kontakta en läkare om du är orolig av någon annan anledning, till exempel att barnet har någon sjukdom eller kroppsligt problem som kan kopplas till nattskräcken, eller att barnet riskerar att skada sig själv under attackerna.

Slutligen bör du även söka hjälp om problemen kvarstår under puberteten. För vuxna som lider av nattskräck kan stressreducerande behandling och psykoterapi hjälpa. Det finns även medicinsk behandling som alternativ, men det rekommenderas sällan.