Effekten på en familj med missbruksproblematik varierar beroende på flera olika faktorer, som vanligtvis samverkar. Några av dessa faktorer är:

• hur långt sjukdomen (missbruket) fortskridit,
• familjens olika sätt att hantera livet i en missbruksfamilj (familjens copingstilar),
• hur starkt det egna sociala nätverket är, t ex skola, familj, släkt och vänner,
• sammanhållningen i familjen,
• familjens socioekonomiska status, dvs föräldrarnas inkomster, förmögenhet och yrken.

Missbruksfamiljen lever ofta i ett känslomässigt kaos i form av pinsamheter, skam, ilska och frustration. Osäkerheten ökar ju längre missbruket fortskrider, då missbrukaren blir mer och mer oförutsägbar, allt mindre pålitlig och familjens ekonomi riskerar att köras i botten. I en missbruksfamilj är en positiv, trygg och känslomässig gemenskap ofta en bristvara. Utmärkande drag är istället ständiga motsättningar, otrygghet, tvivel och misstro. I takt med att missbrukaren blir alltmer isolerad och självcentrerad försöker familjen skydda honom/henne och sig själva från fortsatta pinsamheter genom att isolera sig från världen utanför familjen. Missbruket utvecklas till att bli familjens mörka hemlighet. En orsak till att familjen vill dölja hemligheten är den skam och skuld som de anhöriga känner inför situationen.

Vardagen i familjen präglas av känslomässig stress som bland annat tar sig i uttryck i just rädsla för det det oförutsägbara. Familjesystemet präglas även av att det inom familjen utvecklas regler och roller i syfte att försöka skapa en ordning och stabilitet i det ökande kaoset och den instabila livssituationen. Det finns fyra oskrivna regler som brukar förekomma i dessa familjer: rigiditet (regler som inte går att ifrågasätta), tystnad, förnekelse och isolering. För barn som växt upp under missbruksförhållanden blir dessa levnadsregler ett normalt sätt att bete sig och uttrycka sig i onormala livssituationer.

Forskning har visat att missbruksfamiljer har lägre sammanhållning, bryr sig mindre samt är mindre hjälpsamma och stödjande mot varandra. De har dessutom sämre möjligheter att öppet uttrycka och visa sina känslor. Familjemedlemmarna uppvisade självständighet i mindre utsträckning än medlemmar i familjer utan missbruk.

Barn till missbrukare är en extremt utsatt grupp av anhöriga; de är beroende av sina föräldrar för sin välfärd. Det är därför viktigt att lära sig de signaler som dessa barn kan uppvisa. Varningssignalerna kan delas in i fyra kategorier:

1. Somatiska: avvikande längd- och viktkurva, huvudvärk, buksmärtor, hjärtsmärta, trötthet, kräkning.
2. Psykiatriska: ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter, matproblem.
3. Psykologiska/pedagogiska: problem med relationer till andra barn och/eller vuxna, skolsvårigheter trots normalbegåvning och inte på grund av läs- och skrivsvårigheter.
4. Beteende: Impulsivitet, rastlöshet, aggressivitet, brottsligt beteende, alkohol/narkotikamissbruk.

Barndomen i en familj med missbruksproblematik präglas av oförutsägbarhet, oro, otrygghet, ångest, besvikelser, lögner, rädsla, misshandel och sexuella övergrepp, men också av känslor i form av sorg och ilska (en ilska som antingen vänds inåt eller som barnet agerar ut).

Barn till missbrukare har utvecklat "känselspröt" som signalerar när något inte står rätt till. De behöver inte ha sett mamma eller pappa föra glaset till munnen, utan det räcker att se de glasartade ögonen eller lyssna på det sluddriga talet för att de ska förstå att katastrofen är ett faktum. Detta hindrar inte den beroende från att leva i tron att barnen ingenting vet.

Barnen i missbruksmiljöer tar väldigt tidigt på sig en vuxenroll. De övertar inte enbart ansvaret för olika sysslor som den vuxne normalt utför, utan de agerar även ställföreträdande förälder gentemot både sina egna föräldrar och sina syskon. Rollfördelningen är dock situationsbunden och inkonsekvent; barnet pendlar mellan att vara hjälten när mamma eller pappa är påverkad för att i nästa stund vara barnet med kravet att lyda när samma förälder är nykter. Pendeln kan svänga snabbt och resultatet blir en ökande förvirring hos barnet. Det som avgör vad som är ett accepterat beteende och vad som inte är ett accepterat är den/de missbrukande vuxnas tillfälliga psykiska tillstånd, och inte det som barnet faktiskt gör eller inte gör. Om barnet dessutom saknar leken som inslag i sin utveckling hämmas den tankemässiga, språkliga, sociala och känslomässiga utvecklingen. Detta kan leda till problem senare i livet.

Barnen växer ofta upp i miljöer som saknar positiva vuxna förebilder. Hemmiljön misslyckas med att ge barnen kunskap om vad som är ett normalt och acceptabelt beteende. De kan ofta bli lämnade utan erfarenheter som är nödvändiga för att kunna mogna och fatta egna beslut. Barnet kan även vara utan positiva förebilder då det gäller hälsosamma intima relationer. Det är svårt att utveckla positiva och sunda relationer om man växer upp i denna miljö.

I missbruksmiljöer undertrycks och förvrängs känslor i stor utsträckning. Ofta talar man inte om känslor överhuvudtaget. Barnet lär sig att hålla tillbaka sina känslor, vilket i sin tur kan leda till att de upphör att känna något alls. Resultatet av denna destruktiva anpassningsstrategi blir att barnet till sist hamnar i en känsla av att inte finnas till och att han/hon känner sig värdelös, eftersom familjen trots alla ansträngningar inte visar sig fungera.

Barnmisshandel och sexuella övergrepp är betydligt vanligare i missbruksmiljöer än i miljöer där missbruk inte förekommer. Särskilt svår barnmisshandel - som resulterar i bestående hjärnskador eller att barnet dör - har tillskrivits missbruksmiljöer och anses huvudsakligen ske där.

Det finns alltså ett klart samband mellan missbrukande föräldrar och psykiska och psykosomatiska besvär. Det finns dock undersökningar som tyder på att vissa av barnen klarar sig relativt bra. Dessa motståndskraftiga barn verkar vara utrustade med en rad skyddande egenskaper som reglerar, förbättrar och förändrar en persons sätt att agera på och anpassa sig till sin utsatta position. Av aktuell forskning kan man dra slutsatsen att dessa barn vanligtvis haft en känslomässigt stabil relation med åtmonstone en vuxen person under sin uppväxt. Denna person - en nära släkting eller en annan stödperson - får närmast rollen som ställföreträdande förälder som får barnet att känna sig älskad, respekterad och värdefull.