De flesta får sin första panikattack före 30-årsåldern (vanligtvis under tonåren eller mellan 26-29 årsåldern), men för många tar det ofta flera år innan de söker/får professionell hjälp.

Ofta debuterar panikattackerna under en omvälvande och stressig period i personens liv. Det kan t ex vara fråga om förändringar i familjebilden, att ha förlorat sitt jobb eller annan känslomässig stress. Det är inte ovanligt att de första ångestsymptomen och panikattackerna visar sig först efter några veckor eller månader.

Symptomen och svårigheterna kan lätta med åren (i 40-60-årsåldern), men ofta ger de sekundära problem pga ett undvikandebeteende och förväntansångest (dvs en rädsla för ångest och panikattacker). Det är t ex vanligt att personer med de här typen av problem försöker självmedicinera med hjälp av alkohol och lugnande mediciner, vilket i sin tur kan leda till missbruksproblem.

Vissa patienter uppger att de har perioder utan några symtom, men utan behandling är det vanligt att panikångestsyndromet håller i sig.