Min familj har nyligen upptäckt att min
brors fru har stulit, från affärer, från
familjen, från vem som helst. Hon behandlades i
sjukhus för kleptomani. Hon missbrukar också
piller och har sålt stöldgods på
pantbyrå. Men forskningen säger att kleptomaner
gör det för spänningen, inte för att
tjäna pengar. Vad skall jag göra?
Kleptomani är återkommande oförmåga att motstå impulsen att stjäla saker men motivet är varken ekonomiskt eller behov för eget bruk. Dessa handlingar reducerar ångest. Man kan fastna i kleptomani om man stjäl något och upptäcker att ångesten minskar. Risken blir stor att man tillgriper samma metod, nästa gång man får outhärdlig ångest.
Kleptomanen känner
lust, tillfredsställelse eller lättnad under själva stölden
på samma sätt som shoppingmissbrukaren får
en kick av att handla.
Kicken handlar om att belöningscentrum i hjärnan
stimuleras av signalsubstanser.
Om kleptomanen mår psykiskt dåligt och har en
ökande inre spänning
känner hon ett tvång att stjäla för
att komma tillrätta
med sin ångest. Kvinnliga kleptomaner stjäl
mycket mer dagarna för
mens. Kleptomani har alltså stora likheter med
alkohol- och narkotikamissbruk.
Psykoterapeutisk
behandling kan gå till så att patienten ligger på en dyscha
och känner på den inre spänning som driver
henne till kleptomani.
Terapeuten hjälper patienten att konfronteras med sin psykiska smärta
och hon får hjälp att hitta bättre sätt att handskas med
sin ångest och lär sig lösa sina problem
på ett mera rationellt
sätt.
Kleptomanen är inte ute efter att
tjäna pengar på
det stulna. Om man säljer stöldgods handlar det
inte om kleptomani vid
försäljningstillfället, men stölden kan
ändå vara
orsakad av kleptomani.
Broderns fru behöver kvalificerad hjälp
med sin ångest och att omgivningen talar ärligt och öppet med
henne och sätter tydliga gränser för henne
innan polisen gör
det.
Jag behandlar kleptomani med Gestalt-terapi. Patienten får då kontakt med sin ångest och lär sig andra metoder att hantera sina känslor än att stjäla.