Att skydda och hjälpa barn som växer upp i missbruksmiljö

I alla sammanhang där vi möter barn, som på olika sätt signalerar att de inte har det bra, måste man fundera över om det kan handla om missbruk i familjen. Att ett barn är stökigt och bråkigt har oftast en djupare förklaring än att"han är sån". Den tanken bör alltid finnas med i bakhuvudet. Enligt folkhälsoinstitutet växer 385000 barn i Sverige upp i missbruksmiljöer.

Många som arbetar med barn är rädda för att få veta för mycket, om de börjar prata med barn om hur de har det hemma. Man är rädd för att hamna i svåra valsituationer, t ex att vara tvungen att anmäla till socialtjänsten. Samma rädsla kan finnas där när det gäller att prata med föräldrarna. Man är rädd att moralisera och istället tassar man på tå. Det finns en föreställning om att man måste lyckas få barnet lyckligt imorgon eller göra föräldern nykter omedelbart för att det ska vara lönt att göra något alls. Man kan vara rädd att förvärra för barnen eller att få föräldrarna emot sig.

Människor som har problem letar ofta efter någon som kan hjälpa, och de letar där de brukar finnas, t ex på förskolan eller sjukhuset. Framförallt söker de sig till någon som de har förtroende för. Denna person är kanske inte den som kan ge den bästa hjälpen, men denne kan då varsamt hänvisa till någon som kan ge rätt typ av vård och hjälp. På så sätt fungerar hon/han som modell och guide för hur man kan få hjälp. För att kunna göra detta krävs dock en del kunskaper om vilken hjälp barnet kan få och framförallt att man känner tilltro till verksamhetens möjligheter och resurser.

Hur man än väljer att göra, när ett barn kommer till en för att få hjälp, måste man vara noga med att förmedla till barnet att man är beredd att lyssna om de vill berätta något. Det gör man genom att lyssna uppmärksamt även på sådant som inte verkar särskilt viktigt. Genom att dessutom hålla tider och löften kan man visa sig tillgänglig och pålitlig. Det är även viktigt att förklara och berätta om alla åtgärder man vidtar, exempelvis måste man förklara varför kvinnan från socialtjänsten vill prata med barnet. Barnet får då en chans att förstå att vuxna bryr sig om dem. Det är alltså av största vikt att inte gå bakom ryggen på barnet. Man ska vara noga med att berätta vem man har pratat med och vilka man ska prata med. Man kan även förklara att man mött barn med samma problem, för att barnet inte ska känna sig konstig eller annorlunda. Det kan bidra till att de vågar berätta mer.

Det viktigaste i arbetet med barnen från missbruksmiljöer är att hjälpa dem att förstå sig själva, sina reaktioner och sin tillvaro. Det gör man genom att bekräfta deras upplevelser och hjälpa till att sätta in dem i sitt rätta sammanhang. Genom att lyssna avlastar man även barnet från sin oro och det ansvar som den känner för sina föräldrar och syskon. Att vara en "vettig vuxen", som finns till för barnet, är av stort värde. Det kan innebära att man blir ett vittne, som barnet kan föra en inre dialog med.

När man jobbar med familjer med missbruksproblematik är det viktigt att arbeta med en helhetsbild. I varje planering som görs kring arbetet med familjen - såväl i öppenvård som på behandlingshem - måste tre delar alltid finnas med; missbruket, barnet och föräldraskapet. Därför krävs det att olika instanser samarbetar för att få ett så bra resultat som möjligt. Man måste se allas synvinklar (föräldrarna och barnen) samt utnyttja alla experternas kompetenser, t ex vuxenpsykiatrin, avvänjningskliniker, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Man behöver behandla familjen som ett system, där alla medlemmarna påverkar och påverkas av varandra. Arbetet med barn och föräldrar i missbruksfamiljer handlar mycket om att våga se. Det handlar om att se barnets situation och hur väl föräldrarskapet fungerar. För detta krävs både närhet och avstånd; närhet för att kunna gå nära både barnets och förälderns smärta och avstånd för att kunna se dem båda samtidigt, som en helhet.

Som förälder har du mycket att ge ditt barn eftersom du är den viktigaste personen i hans eller hennes liv. Det är aldrig för sent att börja om!

• Hjälp ditt barn till kunskap om vad alkohol och missbruk innebär. Berätta om hur kroppen reagerar på alkohol och hur alkoholen påverkar känslolivet och familjen. Berätta om muinnesluckor och återfall - allt så sakligt som möjligt.
• Förklara för barnet att det aldrig är barnets fel att den vuxne dricker.
• Ge barnet tillåtelse att reagera. Försök stå ut med barnets ilska, sorg och besvikelse. Förmedla att det är rimliga reaktioner i en orimlig situation. Om du är en nykter partner, ge barnet lov att också reagera på dig.
• Försök även att tillåta ditt barn att berätta för andra hur det är hemma. Förmedla att det är bra för alla att ha någon att prata med. Hjälp också barnet att få kontakt med släkt och vänner. Hjälp barnet till kontakt med andra barn som lever i missbruksfamiljer.

Detta kan vara oerhört smärtsamt. Det kan även vara mycket att begära av en förälder som lever mitt uppe i ett missbruk, men det är viktigt att man gör sitt bästa. Om detta inte fungerar, sök hjälp!