Saknar självbevarelsedrift.

Hej!
Vi är en familj som har en 19-årig son boende hemma. Vi har en dotter som är 22 år och som ej bor hemma. Sonen som går i tredje och sista året på gymnasiet är vårt stora bekymer. Han sköter inte sin skolgång och struntar i att ta ansvar för det mesta i livet ch verkar sakna självbevarelsedrift.
Han har gått om et år på gymnasiet för att ha hade skolkat så mycket och kommit efter i allt att det ej gick att komma ikapp det året. Under tiden så jobbade han och vi trodde att han skulle mogna. Då han åter började andra året så såg allt bra ut men vi såg aldrig att han läste något alls. Han sa att han gjorde det i skolan. Efter ett tag fattade vi misstanke om att det ej stod rätt till och tog kontakt med skolan,som ej lämnade ut uppgifter till en början. Så småningom fick vi dock reda på att han hade massor av IG, hade skolkat i stor omfattning och hängde inte med alls.
Min fru och jag har ägnat hela sommaren åt att hjälpa honom att komma i fatt och det har gått i alla ämnen utom i ett där han får ha sitt IG.
Nu under sista året så märket vi att han är lika inaktiv som tidigare. Han säger att han läser i skolan och vi ser aldrig att han gör det hemma såvida inte vi i princio tvingat honom. Han kollar på TV, är ute på Internet eller läser musiktidningar. Till saken hör att han är enormt intresserad av musik, spelar själv och är duktig. Han har en kompis som han spelar med men dom verkar inte kunna bilda ett band. Jag tror att dom har för lite kontakter med andra musiker.
Vi bråkar mycket hemma för det är en sådan stor påfrestning att se hur han missar så mycket i livet.
Han har stora problem med att utrycka sig om hur han mår och hur han har det vilket kanske är rätt vanligt för killar i hans ålder.
Till saken hör också att jag har en son sedan tidigare som idag är 28 år och som inte har jobbat en dag på öppna arbetsmarknaden och som inte tar sig för någonting överhuvud taget i livet. Han bor hemma, surfar på nätet och går i kyrkan som enda sysselsättning. Han söker inga jobb, har aldrig haft en flickvän och har alltid en ursäkt för att slippa göra något som gör att livet går framåt. Vi har aldrig bott under samma tak och jag har inte kunnat påverka han uppfostran mer än marginellt. Annars har jag många gånger anklagat mig själv för att ha gjort något frl med mina båda söner som är så inaktiva. Med tanke på 28-åringens liv så är jag är extra ororlig för min 19-åring som bor hemma. Den stora pojken börjar må psykiskt dåligt vilket kanske är helt naturligt då han ser att alla jämnåriga har jobb, familj med mera.
Han som bor hemma verkar sakna också självbevarelsedrift. Vi har sett till att han kom till en skolkurator för samtal om hans dåliga självförtroende men desa avböts nyligen p.g.a. att han ej behövde det tyckte han.
På dagarn så tar jag med mig datamusen till jobbet så att han ej kan surfa och även DVD-sladden så att han ej kan kolla på musikfilmer.
Hur skall vi få honom att vakna och ta ansvar för sitt liv, sköta skolan, söka sig ut och bl.a. skaffa flickvän. Han har haft några stycken men säger att han själv gjort slut. Jag vet inte om det är sant.
Vi vill att han skall gå ut gymnasiet men åtminstånde Godkänt i varje ämne. Men som det ser ut idag så verkar det inte bli någon examen överhuvudtaget.
Han började ta körkort för snart 2 år sedan men har ännu inte klarat teoriprovet trots 5 försök. Han har bara legat någta enstaka poäng under godkänt. Enligt mitt sätt att se det så läste han ej tillräckligt utan slarvade igenom det också. Efter första gången så sa han hemma att han klarat provet men ljög, han hade aldrig gått dit och skrivit.
Vid några få tillfällen har han kommit hem och varit berusad, senast för ett år sedan. Nu för tiden så är han ej ute så mycket och har få personer som han kan umgås med. Vid senste gången så spydde han i sin säng men tog inte och bytte lakan förän efter vi upptäckte det efter två dygn. Han gick alltså och la sig i nedspydda lakan även kvällen efter. Det är ett beteende som gör oss oroliga. Jagkan också nämna att han var 12 år inan han blev torr. Det verkade aldrig bry honom att han kissade på sig så sent, inte ens när han var ute och lekte och kom in med en stor blöt fläck frampå byxorna tills han var ca 9 år. Vi sökte hjälp många gånger men utan resultat.
Vad skall vi göra med vår oro och vad skall vi göra för pojken så att han tar ansvar för sitt liv? Hur kan vi hjälpa honom att hjälp sig själv?
Tacksam för råd.

Det är vanligt att undomar med psykiska funktionshinder möts av familjens överkrav. Detta gör dem så handlingsförlamade att de till slut inte klarar någonting. Bråka inte med din son, det hjälper inte.

Din son klarar inte skola, arbete, flickvän och körkort just nu. Hjälp honom att få det sjukbidrag eller den pension som han är berättigad till enligt svensk lag. Tag kontakt med socialtjänsten och undersök möjligheten att han får kontaktperson och boendestödjare. Se till att han blir undersökt av experter och får diagnos och korrekt behandling.

Låt honom ha musen och DVD-sladden. Det är bättre att han har intressen, än att han sjunker ner i apati. Utgå från den nivå han befinner sig på nu. Han kan utvecklas, men acceptera att han måste ta ett steg i taget. Beröm honom för varje litet framsteg han gör. Jämför honom aldrig med andra friska och duktiga ungdomar.

Brev från läsare: Hej, det här är ett rätt långt svart på din fråga, men jag hoppas att du / din son kan ha någon nytta av det och att du/ni orkar läsa. Jag är själv strax över 30 år och hade ett liknande beteende som din 19-årige son när jag gick i tvåan/trean på gymnasiet. Jag hade bra betyg, runt 4 i ettan, sedan plötsligt en natt så kom en insikt över mig, att livet inte hade den mening som jag trodde, att Gud och Jesus som jag hade trott på, om än väldigt pasivt, men ändå som något slags fundament och referenram för mitt liv bara var ett påhitt. Jag tycker att jag blev frälst - fast baklänges. Jag har läst om folk som säger att de blivit frälsta, att Jesus eller Gud plöstligt talade till dem, och att de då fann en mening med livet. För mig, när jag var 16 år, hände det motsatta. Jag kände i mitt hjärta, och med all logik jag kunde uppbåda, att jag bara hade intalat mig att tro på någon mening, och allt kändes oändligt och kallt. Det var som att sluta tro på tomten. Det fanns ingen väg tillbaka. Den här insikten gjorde att jag fick en extem dödsångest 16-18 år gammal. Jag kände mig som en pajas, då ingenting av det jag gjorde hade någon mening - därför slutade jag att anstränga mig på många plan, det fanns ingen belönging längre. Jag har senare lyckats bli mindre ambitiös i sökande efter någon mening och min drivkraft sedan lite över 15 år sedan är att klara mig själv, ha lite trevligt under tiden och inte vara någon till last. Under mitt liv har jag som många andra lärt mig att skapa min egen mening, genom sport, musik, läsande. Jag har också lagt en oerhört massa timmar på att dricka kaffe och öl samt på att konversera med kompisar och det motsatta könet. För mig har allt det här varit en ventil, och inte borkastad tid - vilket är en absurd formulering för den som inte ser någon mening med sitt liv. Mindre, nu, men oftare när jag var yngre kunde jag känna en "rädsla" när jag satte mig ned för att påbörja någon uppgift. När jag väl höll på med något, tex. matte, kunde jag njuta av det, men att börja gjorde mig rädd. Fortfarande i dag får jag ideligen impulser att avbryta mig i jobbet och göra något annat, speciellt om jag inte har tidspress. Det händer kanske 1 gång var 5 minut tex om jag läser en rapport eller tittar på ngn statistik. En gång av två så ger jag efter. Jag är rädd för att koncentrera mig men vet inte varför. Min tankar kring vad din son skulle kunna göra följer här. Om din son har liknande tankar som jag - vet inte om det är så men det verkar rimligt - så tror jag att gymanasietiden är lite av förlorade år, och han kommer inte lyckas få upp motivationen just nu. Det han kan göra att minimera skadorna genom att försöka få G i alla ämnen, eller om det inte går, genom att lägga upp en strategi för komvux senare i 20-års åldern. En av mina föräldrar tjatade sig blå om att jag skulle plugga mer, och jag struntade helt i det. Jag lyckades dock bli godkänd i allt, vilket var mitt mål då. Jag visste vad jag kunde, men jag inspåg att jag inte kunde vara lugn nog för att studera. Ibland tycker jag att livet känns lite som när någon trycker ner ens huvud i en vattentunna. Man får lätt panik, men om man bara kopplar av en minut och spelar död så kommer han snart att släppa taget, och man kan komma upp och slå tillbaka. I ett land som Sverigefinns det utrymme för några misstag i livet. Om gymnasiet är ett sådant just nu för din son, OK, det är tråkigt, men acceptera det och försök hålla era humör uppe för framtiden, det kommer möjligheter för honom också. Din son verkar för övrigt lite blyg och jag tror det skulle vara en grymt bra ide om du tog med honom på lite konserter, eller skickade honom på några samt pushade honom att börja spela i något band. Om han inte hatar idrott är det också en bra ide. Tyvärr är ungdomsidrott ofta fascistiskt organiserad och gör snarare folk deprimerade är upplivade. Min baksmälla efter skolgympan varade 5 år men nu är sport bland det roligaste jag vet. Tjejer är ett klassiskt problem i gymansiet, och massor av folk har problem med det, det löser sig när han mår bättre. Tänk också på att gymnasiet inte är någon exakt värdemätare på en människas prestationsförmåga. Lärarna är ofta dåligt utbildade och omotiverade. Man premierar ett mekaniskt inlärande och vill bara att eleverna skall "tänka själva" inom de ramar man själva ställer upp. För mig var gymnasiet en enormt understimulerande "torrövning" som jag var för gammal för och jag ville bara därifrån. Klasskompisarna höll aldrig käften och de enda lärare som sa åt dem, eller körde ut dem fick snabbt kritik från sina chefer. De som lyckades bäst var dom som aldrig funderade utan bara körde på efter instruktioner. Jag kunde inte göra det just då. Jag har ändå en Masterexamen i dag och tjänar 40000 i månaden på ett jobb jag tycker är hyfsat roligt. Har inte varit arbetslös mer än en vecka dag sedan studenten. Lycka till med allt.