Hur vet man om man är rätt för varandra?

Jag (är 26 år) har varit tillsammans med min pojkvän i 6 år, han är 29 (mitt första förhållande). Vi träffades på nätet och hade ett känslomässigt stark relation, förstod varandra på ett djupt plan. Än idag har vi ett speciellt samförstånd mellan oss och vi tycker lika om det mesta viktiga - jämfört med andra par har vi en ovanligt bra relation. Passionen har dock avtagit mycket. När vi träffades la jag märke till att vissa utseendemässiga saker (tex.längd osv)inte riktigt motsvarade mina ideal, det skapade lite osäkerhet på om jag skulle börja relationen, men så kände jag att våra personligheter var så pass samspelta att det vore synd att bara tänka på det yttre. Men osäkerheten har följt med mig. Går vi på stan, undrar jag ibland om vad folk tänker när de ser oss ihop, passar vi varandra till det yttre? Saken är den att han inte ens är ful, har normalutseende, trots det kan jag idag (hände inte innan) tycka att han blir ful ibland - och nu när jag skriver detta hatar jag mig själv för att jag tänker de här tankarna och är så taskig! Jag tänker ibland att jag troligen skulle kunna hitta en snyggare kille men inte lika förståndig person som är så pass mycket på samma våglängd med mig och accepterar mig. På senare tid har jag blivit mycket osäker på mina känslor för honom. Jag analyserar mig själv i olika situationer och vet inte om jag fortfarande hyser starka känslor för honom. Ställer mig frågan "hur vet man om man älskar någon tillräckligt?" Tänker mycket på framtiden och skräms av tanken på att skaffa barn och då "fasta" i mitt förhållande pga barnen. Innan var jag mer entutiastisk på tanken att skaffa familj, resa och göra saker ihop, nu är jag mer "likiltig" och ser inte fram emot saker och ting lika mycket.
En annan sak är att vi inte har haft samlag än. Detta beror på mig och att jag från början ville vänta med min debut tills jag kände mig helt säker på oss. Tänkte då ofta "tänk om han inte är den rätte och att jag borde vänta". Åren gick och ibland skulle vi försöka och jag blev osäker igen. På sistone har vi bestämt försökt men då misslyckats för att det gör för ont för mig.
I vintras hamnade jag i en jobbig fas (som min kille vet om) då jag ifrågasatte (ofta tvångsmässigt) min sexuella läggning (tankar vars rötter finns i tonåren) och kände att jag även drogs till tjejer. Konstaterade till sist att jag ev. är bi-sexuell men valt att vara med en kille. Har sedan haft olika tankar om att jag blir en dålig mamma, kommer att slå mina barn eller skada de på andra sätt. Ibland blir jag så osäker och kan inte lämna en sån tanke och mår jätte dåligt av det. Delar det mesta med min kille som säger att det är tvångstankar som jag måste släppa. Även tankarna om min känslor kallar han för detta. Nu har dock även han blivit osäker och säger att han inte vet om det är så att jag verkligen slutat älska honom.
Jag tänker också ibland på att jag upplevt för lite dvs aldrig dejtat eller haft andra relationer. Jag är rädd för att jag som 50-åring ska sitta och ångra att jag inte gjorde slut i unga ålder och inte upplevde mer i livet. Jag har även blivit mkt känslig över saker han gör och irriterar mig ofta på saker, även ang hans familjemedlemmar och hur de är när vi ses. Personer som jag innan bara och bara tyckte om och accepterade, har jag börjar ifrågasätta som mina/mina barns eventuella framtida släktingar.
Jag vet inte vad jag ska tänka. Har inga andra relationer att jämföra med. Ska det vara så här? Ska man vara så här osäker? Nu har jag även gjort honom osäker och vi har sagt att vi kanske måste göra slut....tanken är skrämmande, men det kanske är nödvändigt för jag vill inte göra honom eller mig olycklig. Jag vill verkligen vara ärlig mot honom och det är därför som jag delar alla tankar med honom. Hur kan jag veta om jag verkligen älskar honom tillräckligt för ett helt liv ihop? Kan man verkligen planera för ett liv ihop med så många osäkerheter? Eller är osäkerheterna resultatet av min osäkera personlighet?
Tillägg: Har bottihop i två år i en 25 kvm utan några problem. Kommer överens mycket bra även där.

Hoppas ni orkar svara mig. Tack för att ni läst ända hit!

Tack på förhand!
Mvh Lordess

Varför inte flytta ifrån varandra under en tid. Då kommer dina känslor för den här mannen att klarna. Du märker om du längtar efter honom och saknar honom eller om du känner dig befriad över att vara av med honom.

Du kan be en gynekolog om hjälp, när det gäller smärta vid första samlaget. Han kan göra ett litet ingrepp som löser det problemet.

Vi tog ett 2-veckors långt uppehåll i förhållandet för 4 år sedan. Efteråt kände jag att jag väl kunde klara mig utan min relation, men att jag hellre ville dela livets upp-och nedgångar med honom och att livet blev mycket roligare att leva med honom i det. Jag minns även att jag då vi skulle ta själva beslutet blev förskräckt av bara tanken.
Idag har vi någon gång pratat om att ta uppehåll och t o m dejta andra, eftersom jag har pratat om att jag inte har tillräckligt med erfarenhet av andra relationer (det har han) och att tanken på att dejta och träffa andra lockar ibland. Det konstiga är att jag ibland känner att det skulle vara skönt att vara ifrån varandra och sakna varandra och skönt att vara själv lite - men ibland (om det verkligen kommer till kritan och vi pratar allvar om ett avbrott) så blir jag rädd av tanken och rädd för beslutet och vill inte längre.
Detta gör mig väldigt osäker på vad jag verkligen vill! Vill jag egentligen ta uppehåll (eftersom jag i min egen värld ibland lockas av tanken) men blir rädd/vågar inte för att jag har vant mig vid honom och är rädd för förändringen? Eller lockas jag av tanken bara för att jag inte uppskattar den relation jag har och rädslan är endast tecken på att jag inte vill vara utan honom?
Hur kan jag skilja på detta? Att veta om motvilligheten inför uppehåll grundar sig i rädsla att förlora honom eller rädsla att bryta upp från vanor?
Och vad betyder de stunder jag kan se fram emot ett avbrott eller att dejta andra? Är det i sig inte ett dåligt tecken eller är det normalt med tanke på allt?
En sista sak jag undrar över är, om man verkligen älskar någon och är helt säker på honom/sina känslor kan man ändå tvivla så mycket som jag gör? Är inte tvivel och osäkerhet tecken på bristande känslor och fel?

Hoppas ni kan svara mig! Tack för att ni orkat läsa ända hit.
Tack på förhand!
Lordess

Tvivel och osäkerhet kan vara en del av din personlighet och behöver inte betyda att din pojkvän är fel för dig. Man kan aldrig ha totala garantier för något här i världen. Vi behöver ofta fatta beslut utan att ha full kontroll över alla konsekvenser.

Varför inte börja i kognitiv psykoterapi och arbeta med dina tvivel. Jag tror att problemet sitter i din "tvivelssjuka" och inte i att det är något fel på din relation.

Var bor du?

Ditt bre kom fram, men jag har inte haft tid att svara förrän nu.

Det finns en psykologutbildning i Lund. En möjlighet är att ringa till Psykologiska Institutionen och höra om du kan få psykoterapeutisk hjälp till låg kostnad från en handledd psykologstudent.