Borderline?

Hej,

Jag behöver nog hjälp. jag befinner mig i en relation som har en rätt kaosig bakgrund, efter otrohet, turbulenta uppbrott mellan mitt ex, min nuvarande kille, flytt, avslut, tillsammans i gen, göra slut, tillsammans i gen, på och av och på och av så är vi nu i hop i gen, 1 år sen sist det va slut.

När vi har det bra har vi det underbart bra, när vi har det dåligt är det ett helvete. jag undrar om han har borderline. Han har försökt ta sitt liv för länge sen, han har haft ett långvarigt missbruk, blev misshandlad som liten, har en mor som bryr sig mer om sig själv än sina barn. han har en bror som är likadan, dom är som tvillingar men ändå har dom två olika fäder.

han är så kärleksfull mot mig, jag är den bästa kvinna en man kan ha, han gosar, pussar och är helt underbar. hetl plötsligt är jagk orkad, han är orolig för mig att jag är psykiskt kontig, att det är något allvarligt fel imitt huvud, att jag pratar för mycket, respekterar ingen, lyssnar inte på någon annan, han tycker inte jag lyssnar, respekterar honom. han säger jag är hal, att jag är opersonlig, korkad, att jag aldrig har något att säga, att jag bara snackar ytligt, att jag aldrig talar om känslor, om mig själv, jag är inte mig själv, jag tar inte plats, jag bara tassar på tå, att jag inte står upp för mig själv utan anpassar mig. vilket är sant delvis. för när jag hänger tröjor som jag vill så är det fel och han skäller på mig. gör jag som han vill så anpassar jag mig. han i frågasätter allt jag gör, och varför jag gör det. jag använder fel kniv, jag glömmer och släcka, jag är nervös och stressad jag tar inte initativ, allt kokmmer på en gång, sen är han gråtfärdig och säger att han inte orkar mer, att han itne pallar mer. sen gör han slut...sen vill han ha mig tillbaka, sen gör han slut...elelr så säger han att vi glider i från varandra sen får man sms om "jag älskar dig" eller att jag är det finaste.

i morse sa jag "vad sägs om liten morgonsex" då blev han sur för jag borde sag till innan han hoppade in i duschen, eller när vi vaknade" för nu är det ju snabbt till jobbet och att jag inte säger till tidigare...? när jag tar iniativ så nobbar´han mig, men klagar på att jag aldrig gör det? sen säger han då att jag alltid säger vad jag vill men aldirg gör det..jag kan säga "gud jag vill ha potatisgratäng någon kväll" då tycekr han att jag inte skall säga så utan bara göra..."kan inte du smörja mina fötter nån kväll" då vill han att skit i å säg det utan ta bara fram flaskan coh be mig göra det...

jag ska be om hjälp när jag behöver det men ajg skall också se när han behöver det utan att hans kall be om det? så..jag skall ta initiv till sex, talaom vad jag vill men också ta för mig av honom, det vill säga allt jobb ligger hos mig? precis som allt annat.

han förstår inte att det kan va jobbigt med abborten jag gick i genom..han har barn med en annan kvinna...det gör ont i mig i bland, men jag vågar inte säga något för han kommer säga "fan va löjlig du är, det där är passé" gud va du tänker mycket.
sen gråter jag för mycket
han är elak mot mig
säger jag är korkad
i bland säger han" du är så jävla dum, du får inte föja med ner och äta på restaurang i kväll....två sekudner senare "ska du följa med eller"??

jag har aldrig något intressant att säga säger han, jag är bara tom, och tråkig typ...vilke gör att jag känner mig pressad att säga något intelligent å det blir bara fel. jag älskar honom coh vi har det så jävla bra, men ib land vet jag inte...va är det som händer?

en morgon pratade vi bröllop, jag berättade att jag velat gifta mig sen jag va liten...å hur det skulle se ut...men att i dag spelar det ingen roll vart eller hur känningen ser ut, utan att det är den man gifter sig med som är det viktiga och den kärlekn! det var ju för jävligt sa han...korrupt inställing och nu tänkte han minsann aldrig gifta sig med mig. för han tyckte man skulle gifta sig av kärlek? men va va det jag sa då?

nu säger han att jag tänker inte förlova mig med dig om vi inte ska gifta oss? men vi ska ju itne gifta oss du ville ju inte lixom..

vad ska jag göra, hur hanterar jag detta, ska jag följa med i svängarna eller ska jag sätta ner foten?

jag vill leva med denna man?

tack för svar

De personer som lyckas leva lyckligt med en partner, som lider av borderline personlighetsstörning, har lärt sig att hålla sig undan, när partnern börjar kritisera. De har en egen våning eller ett eget rum att dra sig undan till, när de nedvärderande elakheterna börjar hagla över dem.

De har också lärt sig att inte bry sig, utan se kritiken som en del av partnerns störning och inte något som gäller dem själva.

Det låter som borderline personlighetsstörning. Det är absolut inte ett normalt fungerande. En psykiater som får träffa honom kan ställa korrekt diagnos.

Det är inte typiskt för personer med borderline personlighetsstörning att vara otrogna för att få bekräftelse. Du bör gå undan när din partner nedvärderar dig för att skydda dig själv och inte bli sårad. Se det som ett uttryck för din partners oförmåga att härbärgera negativa och positiva omdömen samtidigt. Det är inget fel på dig. Han har ett handikapp, som han inte kan rå för och inte bemästra.

Tala gärna med honom, när han är snäll och tillgänglig, men det kommer inte att förändra honom. Håll dig därför undan, när han blir elak, för att skydda dig själv.