Kan jag ha en diagnos som borderline?

Hej Gunborg!
Skriver till dig då jag har väldigt svårt att prata med dem på vårdcentralen då dem inte tar mig på allvar får bara antidepressiva utskrivet som inte hjälper. har alltid olika läkare. Skulle bli så lättad av ett svar från dej..

Jag är en tjej 28 år nyligen. Jag blev som 8-9 årig utsatt för sexuella övergrepp 2 gånger som jag minns,av min mammas sambo, ( som jag såg som min pappa i stort sett) denna tiden efter är väldigt suddig. jag berättade inte för någon försen jag var 16 år till min första pojkvän. Det var alltid som att det hänt någon annan jag kände. Antar det är någon försvarsmekanism. När jag va ca 11 år fick jag grova ätstörningar, svalt mig själv och mådde jätte dåligt i ca 1 år. Min familj märkte inget först men sen började dem förstå pga viktnedgång och konstigt beteende. vi hade kontakt med bup, barnläkare osv. Där jag gick och vägde mig o gick på samtal osv och var tvungen att gå upp i vikt för att inte bli inlagd, vilket var det sista jag ville. Det började sakta men säkert vända men det var en lång väg tillbaka med hetsätning osv. Tog flera år innan jag var någorlunda normal med tankar med mat. Isolerade mig och gav upp mitt största intresse, hästar, mamma sålde min häst då jag inte förmådde mig att ta hand om den.
Fick diabetes typ 1 14 års ålder.
I tonåren mådde jag mycket dåligt och ångest. Mycket dåligt samvete. Visste aldrig varför. Drack mycket alkohol. Försökte ta livet av mig 2 gånger med insulin båda två gångerna när det tog slut med min pojkvän. Inlagd på piva pga ett senare förhållande då det tog slut,ville inte leva men gjorde inget försök blev bara mycket ångerfylld och deprimerad i flera månader. I detta förhållande hamnade i missbruk 1 år av cannabis. Fick prata med en psykolog när det förhållandet tog slut o jag hamnade på piva, minns knappt denna tiden. Dem ville att jag skulle gå i gruppterapi men jag slutade efter 1a gången. Kändes meningslöst med samtalsterapi osv. Ätit massor med olika antidepressiva till och från under åren, hjälpt lite till och från. Min ångestproblematik började bli värre när jag födde mitt första barn för 5 år sedan från ett mycket dåligt förhållande med psykisk och fysisk misshandel. Började med benzo och gått på det i 4 år nu pga min jobbiga ångest och panikångest. Har testat olika antidepp men inget funkar riktigt. Jag har inga vänner,alla har lämnat eller svikit mig. Jag har min sambo barn och mamma syster och mormor. Hade ett eget företag i 4 år men som jag fick lägga ner pga jag gick in i väggen. Sedan dess provat några olika jobb men orkar inte i längden det är extremt krävande att bara ta sig igenom en vecka pga mitt dåliga mående så blivit sjukskriven i omgångar och förlorade mitt senaste jobb pga detta.
Jag utbildar mig nu till undersköterska på distans då jag inte orkar mer just nu och vill inte gå arbetslös då blir jag extremt rastlös och hatar mig själv och känner mig värdelös för att jag mår dåligt. Jag har läst om borderline och tror du att det är något som jag skulle kunna ha ? Jag känner igen mig i dem flesta symptom förutom att jag inte så ofta är aggressiv om det inte gäller mitt barns pappa som jämt trycker ner mig. klarar inte av att prata med honom får oftast panikångest av det så min sambo sköter det. Annars stämmer växlande humör, från att känna mig ganska så okej till att rasa till botten, tomhet, självskadebeteende (men inte på äldre dar ) jag är känslomässigt instabil, impulsiv, gör alltid dåliga val som jag inte tycker är dåliga just då men som ofta påverkar min ekonomi, har konstant ångest och depression fram och tillbaka, ena halva dagen kan vara okej tills den andra halva dagen känns katastrof. svår seprationsångest när mitt barn åker till sin pappa och när min syster åker ifrån mig. blir väldigt nedstämd och allt känns svart. jag hoppas du kan ha ett litet svar till mig om det kan passa in på mig, vill så gärna ha en förklaring. tack på förhand. vänliga hälsningar E