Re: Hur ska jag bearbeta mitt ''trauma''

Jag är en 19 år gammal tjej som behöver för klarhet med en känsla jag får när jag reser. Augusti 2016 åkte jag på semester med min familj till Rhodos. Jag var extremt taggad och lycklig när jag kom dit. Med mig hade jag en bok av Jack Kerouac som handlade om hippies samt innehöll väldigt mycket dialog om döden och i och me att jag läste denna var temat döden i mina tankar sedan kanske en månad då jag läste en av hans andra böcker. Men jag stördes inte så mycket av det.

Jag minns inte hur det var, men i och med att jag ligger på natten och ska sova utvecklar jag den största ångesten i mitt liv. Jag tänker på döden på ett sätt jag aldrig tänkt, jag tänker på att jag ska bli gammal, att min familj och jag kanske inte göra jätte många fler resor, hela känslan blir att livet är kort och jag är snart död.

Aldrig i mitt liv hade jag mött sådan existensiell ångest, och jag hade ALDRIG innan ens tänkt att man kan ställa frågan vad är meningen med livet, finns det någon.

Chockad av hur jag kände och ovetande kom jag in i en depression. Jag berättade inte för någon, skämdes och sa att jag hade hemlängtan när jag grät och behövde lämna middagen eftersom mitt mående var så lågt. Minns att jag för första gången i mitt liv inte kunde njuta av något och detta förstod jag inte hur jag kunde påverka det. Nu i efterhand förstår jag att denna händelse nog format mig mycket eftersom det var mitt första möte med depressivitet.

När jag kom hem till Sverige mådde jag fortfarande dåligt men var tvungen att tänka att jag var tvungen att titta framåt, det blev bättre dag för dag och sen släppte det. Men det obehagligaste med hela upplevelsen var att jag minns hur jag gick in på toan och grät och hade så ont i mig att jag fick tanke: jag förstår att vissa människor tar sitt egna liv. Att jag tänkte denna tanke kändes helt tabu, helt olikt mig och om jag skulle berätta att den tanken kommit hade alla blivit extremt oroliga.

MEN mitt problem är att nästa resa jag åkte på vart jag nervös, tänk om samma sak händer igen! Och mycket sagt i Paris nåddes jag av en liknande ångest men svagare, fokuset vart på att jag inte kunde fokusera och njuta av omgivningen som jag vet att jag hade gjort ett år tidigare. Men när jag kom hem återgick jag till mitt vanliga mående. Jag reste till Lissabon året därpå och hade då bearbetat dödsångest grejen väldigt bra. Lovade mig själv att ALDRIG mer gå igenom en existensiell kris och tänkte aldrig på döden. I lissabon zoomade jag ut ur mig själv, kunde inte njuta, men pratade aldrig med någon om det utan har alltid bara låtsats att allt är vanligt. Detta har hänt varje gång jag rest, men senaste gången jag reste kände jag att jag hade den bästa kontrollen över det eftersom jag lärt mig handskas bättre med det. Jag älskar att resa sedan jag var liten, men sedan min upplevelse i Rhodos har jag blivit nojig. Nu tänker jag inte på den första incidenten utan har mer fått som vana att förvänta mig att jag inte kommer kunna uppskatta resan eller vara mig själv på resan. Samtidigt som jag tänker att jag vet hur jag ska reagera när jag nås av känslan som är negativ, men när jag hamnat i det i självmedvetenheten som kommer har det inte alltid gått som jag tänkt.

Måste vara att jag betingat resor med rädslan för att få dödsångest, får aldrig dödsångest när jag reser eller i min vardag. Det som händer är att jag känner mig otrygg och kommer in i mitt huvud. Zoomar ut och blir väldigt självmedveten, känner mig ganska oönskad osv. Vet du psykologen hur jag kan bearbeta detta?

Vet verkligen att det finns folk som har varit med om mer traumatiska saker än detta. Hoppas ni ändå kan komma med ett litet svar tack och hej!