Konflikt med vuxet barn

Hej!
Under en ganska lång tid har vi haft en del konflikter med vår vuxne son. Under åren har det löst sig på olika sätt men inte blivit färre konflikter. Det känns som att allt vi gör är på fel sätt, det är bara vår svärdotters föräldrar och släkt som gör rätt. Alla bra saker som vi gör räknas inte in över huvud taget, minsta misstag förstoras däremot upp. Vår svärdotter har under en tid haft en del psykiska problem men vi vet inte om hon har fått någon diagnos. Det är alltså mycket troligt att vår son försöker att skydda henne. Men till vilket pris? Att han helt stöter bort sin egen familj?
De har sedan ett år tillbaka flyttas till hennes hemort, till ett fint hus. Min man, som med åldern blir mer och mer klumpig och tanklös, har råkat lämna ett märke på en vägg av en stol. Det gick lätt att tvätta bort. Han råkade gå in med skorna på för att ta ett glas vatten, inga märken alls på trägolvet, jag kollade mycket noga. Detta fick ändå min svärdotter ett fullkomligt vansinnesutbrott över. Allt ska vara helt perfekt hemma, minsta smula dammsugs upp på en gång. När vi senast var på besök blev det ett litet märke på en pelare av en flyttad stol, så nu vill de inte att vi kommer dit alls. Det är ju inte ens säkert att det var vi som gjorde det märket, det kan lika gärna vara något av de små barnen.
Det känns som att vi har fått livstids fängelse för att ha stulit en kola.
Nu har vi inte pratat med varandra alls på flera veckor.
Hur löser man detta?

Som förälder har man mycket makt över sina barn. I många länder har man makt även över sina vuxna barn, men i i Sverige blir barn myndiga och får bestämma över sina egna liv vid 18 års ålder.
Om man vill umgås med sina vuxna barn, har man inga maktmedel att ta till, utan behöver vara på ett sätt som de vuxna barnen uppskattar så pass att de vill träffa sina föräldrar
.
Skriv ett vänligt brev och berätta att ni längtar efter att träffas. Kanske kan ni träffas hemma hos er eller på stan, om sonhustrun är orolig för fläckar.